Rövpinne

Berth-Ove Almroth, i byn Rönnäs på andra sidan skogen, berättar: 

Tänk vad som finns dolt i minnet och som kan lockas fram. Här är Anna Andersdotters mustiga berättelse om skit-pinnar. Kanske det var det språket och vanorna som gjorde att han till slut gick på en nit. Gissar att nordlänska dassvanor och skit-pinnar inte fanns med i den uppländska barndomen – upplänningen som for norrut och gifte sig med en kvinna i Vilhelmina.

Innan 50-talets migration till Värmland, gjorde sig denna upplänning känd i timmerkojorna för en alldeles speciell färdighet. Han kunde med förbundna ögon tugga på vilket träslag som helst och tveklöst säga trädets namn. En gång gick han bet, hur han än tuggade kunde han inte hitta svaret. Det visade sig att gubbarna gett honom en röv-pinne.

Som barn när jag hörde denna berättelse om röv-pinnen fick jag förklaringen att röv-pinnen hade som uppgift att ligga längs med, emellan skinkorna, när man gick långt och bar tunga bördor. För att undvika hud mot hud och medföljande skav.

Men nu tror jag inte längre att det var en sådan röv-pinne. Det var nog en skit-pinne han tuggade på.

—–

BAKGRUND
I Storfors, Värmland där jag växte upp hade vi något som liknade en nutida invandrarförening, som till hälften bestod av familjer från Vilhelmina. Andra hälften av Finländare som också var värvade till  järnverket. De båda hälfterna samsades i Filadelfia. Om jag minns rätt var det bara två Värmlänningar som fanns med i samlingen, gifta med en finska respektive en Vilhelminabo. En och annan ingift svensk fick också vara med , bl a min mor från Södra Harads (med anor från Rödingsträsk ) och en man från Uppland.

Bert-Ove är en släkting till Stanley Almqvist på faderns sida.