Livet i Skog och Mark
Numera är det ju kineser som sitter på pengarna. Som en förberedelse för investerarna har jag översatt Skog och Mark till kinesiska. Det är lätt att förstå vad tecknen betyder. Skogen är två granar och marken är uppstyckad i ängar.
Det är bara att satsa. Kom igen!
Fler investeringar i Skog och Mark!
Arbetsmiljön år inget att klaga på! Foto: Elin Almqvist
Alla lampor blinkar till och det mullrar hotfullt i fjärran. Det betyder kafferast på mellan en kvart och två timmar pga elavbrott eller farlig el. Förutom de spontana avbrotten har vi planerade avbrott. Förra måndagen var till exempel strömlös fram till eftermiddagen. Mellan strömavbrotten distansarbetar jag.
Alla vattendrag omkring oss är ödelagda för att ge elkraft. Men trots det är tillgången till el darrig här. Kan man tänka sig att driva någon professionell verksamhet när man inte vet om maskinerna får ström – eller om strömmen slår ut maskinerna så att veckor av arbete förstörs?
Tacka vet jag postverket! Lantbrevbäraren kommer varje dag oavsett om det åskar. Varje dag får jag min tidning Dagen till eftermiddagskaffet. Om strömmen stått oss bi har jag visserligen läst tidningen på Internet innan den kommer. Men man får i alla fall en trevlig promenad till postlådan.
Eftersom distansarbetaren även har långt till inköpen beställde jag en apparat per postorder. (Det vill säga på Internet.) Och eftersom man numera kan följa paketets gång på nätet visste jag när paketet kom fram till postkontoret. Jag fick ut det efter en viss muntlig övertalning. Fyra dagar senare kom avin med lantbrevbäraren. Distansarbetare får inte ha bråttom.
Men det är ju bra så länge grejerna kommer fram. Värre är det med större saker som går på lastbil:
”Jo, vi har en lastpall med trycksaker till dig,” säger en röst i telefonen.
”Bra. Välkomna!” svarar jag.
”Men det är adresserat till Skog. Ska vi verkligen köra ända dit? Kan du hämta det här i Strömsund?”
”Det är ju typ 15 mil!” invänder jag. ”Har de inte betalt för leveransen ända fram?”
”Då får vi väl åka extra då,” suckar martyren på åkeriet.
Lastbilschaufförer har ju sin speciella ”charm”. Och med lite tålamod och övertalning brukar man få grejerna ända fram – trots att man jobbar på distans.
Förutsättningen för att jobba på distans är i alla fall Internet. Som tur är finns det – på sätt och vis. Bredband är naturligtvis till bara för de som bor nära jobbet. Hemma i stan konkurrerar flera företag om att erbjuda bästa bredband till lägsta pris. Här finns det helt enkelt inte.
Men kommer ni ihåg modem som man satte i telefonuttaget? Ett sånt där som tjöt och visslade när man kopplade upp sig. Såna har vi här. Och det räcker för att skicka lite brev och läsa en och annan sida på webben. Men att skicka ett jobb till tryck kan ta tio timmar, eller mer!
Under den tiden är naturligtvis telefonlinjen upptagen. Jag är oanträffbar. Om man nu inte räknar med mobilen. Men det kan man inte. För även om man har Telia-abonnemang (det enda med täckning här) så fungerar den bara på framsidan av huset. Där jag sitter och distansarbetar är distansen några meter för stor.
Ofta går det snabbare att köra de tre och en halv milen till närmaste tätort, låna bredband där och åka tillbaka. Då klarar man samma leverans på en dryg timme.
Jag är en modern människa. Jag har trådlöst nätverk på gården som knyter samman datorer, skrivare, stereoanläggning med mera, men tvingas använda telefontjut för att prata med Internet. Det distanserar mig mer än nödvändigt från arbetet.
Politikerna har i sin outgrundliga visdom istället försett oss med digitalteve. Det fungerar utmärkt även här och ger oss massor med kanaler. Man kan slappa på distans.
Vi är alla moderna människor. Och det är förstås fler än jag som genomskådat myten om att tekniken tillåter oss jobba på distans.
”Och när börjar du jobba igen?” frågar kunden som får höra att jag sitter i Lappland.
För samarbetar gör man tillsammans med människor man kan möta i ett rum och ta en kopp kaffe med. I alla fall några år till.
”När kan vi träffas och prata igenom ett jobb?” frågar kunden.
Jo, jag kan flyga ned. Nähä, inte det …
”… men vi tar det när jag är tillbaka då”, svarar distansarbetaren.
Bredband till Skog och Mark!
Stanley Almqvist
Distansarbetande mediekonsult,
en fjärdedel av året från Skog
E-post: stanley@stanley.se
Det är skönt att komma till Skog när allt fungerar.
– Inget elavbrott — som i julas.
– Vägen är plogad.
– Torr ved är inburen och röken drar ut genom skorstenen.
– Vattenledningen har inte frusit.
– Telefonerna fungerar.
– Det trådlösa nätverket fungerar som en självklarhet.
– Avloppsbrunnen är tömd.
– Inga spår av gnagare.
Vad kan man mer önska sig?
Mer drag i Skog och Mark!
Det sägs att det bara är medelålders män som uppskattar ordlekar. Och den här gillar jag verkligen.
Foto: Stanley.se
Den står utanför Risfjells sameslöjdsaffär, som de flesta vilhelminabor vet. Rätt kul på ett Göteborgskt vis.
”Folkhumorn” i Vilhelmina är lite Göteborgsk, eller hur? Det är som med områdesnamnen Manhattan och Bangla Desh; slående och ironiskt på ett lagom snällt sätt.
Men vi får hoppas att det inte går så långt att vi måste skaffa varningsskyltar som den här amerikanska.
Foto: Cheryl Empey
Men vem vet — det kanske vore en bra turistgrej?
Mer humor i Skog och Mark!
Storhelger är avkopplande, ja rent av bortkopplande ibland. Vi märkte det redan halvvägs, i Hälsingland, där bredbandet upphört att fungera.
När vi kom fram till Skog vid var det strömavbrott i byn. Vi eldade i spisen och tände ljus. Men efter en dryg timme var elen tillbaka.
Mammas telefon har varit avlagt långa tider. Så det har tutat upptaget. Vi har inte kunnat kolla med henne nu när pappa ligger inne för vård.
Garaget blockerades av en massiv isvall. Så vi fick inte ut brevlådan på två veckor. Men ett par brev kom fram ändå, till mammas och Gunnars brevlåda. Tur att posten håller reda på vem som är släkt med vem 🙂
Sista natten räckte inte heller vägen ända fram till huset, för vi vågade inte köra upp pga risk för snö. Vi hade inte tid eller råd att fastna där.
Men det är kanske det som är meningen med att koppla av: Att koppla bort sig från allt.
Mer kontakt i Skog och Mark!
Volgsjövägen i måndags. Foto: Stanley Almqvist
Nu har vi landat i Stockholm. Resvädret var uselt. Två decimeter snö på vägen och kraftigt snöfall i inlandet. Söderut längst kusten: storm.
Nattens enda plogbil mötte vi 10 mil från Sundsvall.
Efter en ovanligt tung jul- och nyårshelg säger vi tack för i år. Utan alla hjälpsamma och vänliga släktingar och vänner i Vilhelmina vore det omöjligt. Man måste hjälpa varandra för att kunna leva i glesbygd, tror jag. Och i Skog och Mark har jag bara träffat vänliga och hjälpsamma människor.
Så: Tack för året som gått. Vi dyker väl upp till påsk igen!
Mer tid i Skog och Mark!
Elin laddade fröautomaterna proppfulla innan vi åkte.
För att testa de digitala tevesändningarna köpte jag en liten propp till datorn. Vi får bra bild och flera kanaler bara med de decimeterlånga spröten som följde med grejen! Faktiskt blir bilden sämre när jag kopplar in den gamla antennen.
Men vi lever ju ganska högt här i Skog. Kanske det förklarar den goda mottagningen.
I Stockholm kände den inte av någon digital sändning, fast det lär ska finnas.
Mer digitalt till Skog och Mark!
Vi börjar väl vänja oss vid villkoren för Skog-bor. Men vi förvånas fortfarande över att de som lever på att frakta gods inte klarar av att leverera. Lastbilarna från Strömsund är alltid märkliga.
Vi har köpt grejer på Ikea och beställt frakt till Skog 27 december. Det skulle gå bra. Men idag 22 deember kl 10 ringer en lastbilschaufför och berättar att han är på väg till Skog med våra grejer.
Men det är ingen där. Huset är tomt, allting är låst. Vi försöker nå närmaste grannen och släkt i Vilhelmina. Men inget funkar.
Vi får se om de klarar av att leverera enligt beställning efter jul. Men visst är det konstigt att de säljer frakt till adresser de inte vill åka till och under dagar då de inte vill åka dit?
Men vi börjar som sagt vänja oss.
Så är livet i Skog och Mark.
Jag känner folk som bott i fattiga delar av Afrika och Sydamerika. Och det kan faktiskt vara värre.
Vem köper en bok för fyra tusen för att få se sitt eget hus på en liten bild? Någon strålande affärside kan det inte vara.
Alla vi som äger en fastighet i södra Lappland har uppvaktats av de som gör boken ”Vår hembygd…” Först ringer nån säljare. Sen ringer nån som vill kolla uppgifterna. En fotograf (?) går runt och tar bilder av varenda hus. Sen får vi korrektur på papper. Sen får vi väl nytt korrektur på de rättade texterna. Sen blir det väl säljare igen? Och så vidare… Hur mycket jobb gör de för 4000 kr?
Vad är iden undrar jag.
Om man vill ha ett register över alla hus i regionen gör man väl inte det på papper. Hur ska man hitta nåt där? Ett digitalt register vore lämpligare.
Jag frågade säljaren varför de gör en bok av registret, men han hade inte tänkt på saken. Hans frågor gjorde att jag undrade över redaktionens jobb: Har ni inte texter och bilder i en databas? frågade jag. Det ökade förvirringen ännu mer.
Hur ska man kunna använda informationen tillsammans med satellitbilderna? Det var en fullständigt främmande tanke. Ger ni GPS-koordinater till husen? Neeej?
Detta är helt enkelt ett bokverk för släktforskare som saknar datorvana.
Ett företag i Finland verkar producera boken. Och det märks på stavningen. Till och med ortsnamn är felstavade. Vad sägs om Alsta och Edsby?
En annan lustighet är att det står exakt hur många kvadratmeter uthusen har, men inte huvudbyggnaden.
Böcker av den här typen fungerar inte som statussymbol längre.
Man undrar om det är nåt terapiarbete till vår ”fattiga granne i öst” som betalas av EU-bidrag? Någon strålande affärside kan det inte vara. Ny och användbar information är det ju inte heller.
Mer användbar information om Skog och Mark!
Under höstens Vilhelmina-resa glömde jag både sladdarna till kamerorna — och kortläsaren — i Stockholm.
Men här kommer några bilder i efterskott.
Som alla vet kom det lite snö under veckan. Elin körde snöslungan, men märkte inte att en sprint gått av så att bara halva fungerade! Lite slut blev hon av allt styrande … och lite tveksamt om det är en bra ide att flytta hit 🙂 Foto: Stanley Almqvist