Livet i Skog och Mark
En regnbåge värd en panoramabild, som på långfilm. Eller ”regnbögen” som den blivit på senare år. Ja, ja. Det här är i alla fall originalet, ända sedan ”gubben Noas” tid.
Det här är lite märkvärdigt också för att det är första bloggen jag gjort helt och hållet med telefonen: fotograferat, bildbehandlat, skrivit och lagt ut det på bloggen.
Mer färg i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
Nu är vår Skogsommar slut. Men Conny kom häromdagen till sitt hus så det är ändå folk här. Christer har slagit lägdorna. De första löven har gulnat och hjortronen mognar snart. Elin fäller en tår och vi är beredda på en sommarmånad till i Stockholm.
Sommaren som öppnade kallt och regnigt före midsommar.
Sommarens snyggaste regnmoln?
Runt midsommar var Noomi Väcklén här och på midsommarafton kom Torsten Norberg från Rönnäs.
Hon upprätthåller Elisabets tradition med att binda kransar. Det var ont om blommor i år, men till ett par kransar räcker det alltid!
Hon gav sig på häcken också, den med evigt liv. Hur oönskad den än är.
Tre gånger hann vi äta surströmming i sommar. Nån gång till i Stockholm skulle kännas bra.
Vilhelmina flygplats levererar sommargäster och tar dem härifrån.
Nya Stenmans hör till de glada överraskningarna i sommar. Här fikar vi med Sara. Gott och billigt! (Helt okej espresso dessutom.)
Sara klippte gräset – ja, djungeln då. Sen lade slåtterbalken av. Vi får klippa resten nästa sommar.
Ett av sommarprojekten i keramikverstaden var sydsamisk gravyr i stengods. Det här provet blev i alla fall gjort.
En sväng till Lapplandsveckan utanför Lycksele hör ju sommaren till, även om vi inte har något barntält där längre.
Sara-systern Ruth med familj har också hälsat på tillsammans med sin far, och min bror, Jörgen.
De var så arbetsamma att jag inte visste vad jag skulle göra med dem. Staketet som ruttnar bit för bit tas ned.
Nu säger Edvin och jag hej då för i sommar och vi ses till jul!
Mer tid i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
Crister Bygdell gräver upp dikena längs byvägen upp mot Södra Skog. Antar att det är vårens höga flöden som avslöjat en del brister? Men vägföreningen jobbar på bra, tycker jag. Det grusas och skrapas och klipps längs vägen, så att allt fungerar.
Christers grävskopa står parkerad mitt emot Mårten Risbergs hus.
Det blir en tydlig skillnad före och efter grävningen; djupa diken man kan halka ned i när snön och halkan kommer 😉
Om inte annat så hjälper det oss att hålla oss mitt på vägen.
En tydlig skillnad i djupet på dikena före och efter. Det känns bra.
Djupare diken i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
Elins morbror John-Erik och moster Christina Färnsmyr flydde hans 60-årsdag genom att komma till Skog. Ett säkert ställe om man vill vara i fred.
Men en liten stubbe, flagga och fika blev det ändå. Man ska inte vara alltför lydig 😉
John-Erik ”Jonte” och Christina Färnsmyr vid köksbordet.
Ursäkten för resan var annars fiske. Flugfiske. Vi rekognocerade längs Vojmån, men fisket fick vänta till en annan gång. Även för mig var Vojmån en ny bekantskap eftersom alla mina rötter går längs Malgomajdalen. Men Vojmån var en trevlig bekantskap.
Moster Christina hade med sig en hink med marinerade lammkotletter till middagen. De är ju fårfarmare och har alltid jättegott lammkött.
Christina är herden som känner sina får till namnet. De gula lapparna i öronen är bara EU-politiskt pynt. Såna är bönder; ena dagen kliar de en bakom öronen och pratar vänligt. Nästa dag får man en kula i nacken ;-P
En resa till EG-vilt hann vi också. Det är intressant att jämföra rökning och köttpriser. Och EG vårt ”hovleverantör” för rökt kött.
Vi kontrade lammkotletterna med suovas nästa dag. Men kantarellerna i grytan var också från Färnsmyr.
Eftersom Jonte inte bara är fårfarmare, utan också elektriker, passade han på att montera massor av kabel. Eftersom ”salen” där de sov saknade elmonteringar installerade han vad som behövdes.
Efter en dags krypande och klättrande fanns det uttag överallt, i ett hus som annars bara har ett uttag i varje rum.
En bonuseffekt var att taklisten kom upp. Dem vill elektriker ha att hålla sig till. Elin sköter ju sånt i vårt hus.
Ett par livsfarliga grejer fixades också till. Tack för det!
Elin sågar taklist, gammaldags bred taklist, med sin favoritsåg.
Mer el i Skog och Mark!
Elin som är en bokmänniska förvandlar det gamla vindsförrådet till ”bibliotek”.
Med huset ärvde vi också en massa böcker. Till det kommer våra egna böcker, böcker från båda våra familjers avlidna eller utrensningar efter flyttar och annat hopsamlat. Och vi har svårt för att kasta böcker. Istället staplar och sorterar vi dem med en viss hatkärlek.
När bokhyllorna i Stockholm svämmar över flyttar de hit. Och allt eftersom huset krymper måste vi skapa ny plats för dessa materialiserade tankar och ord.
Elin sorterar och leker bibliotekarie. Det har hon ju viss vana på.
Och med tanke på att vi har ett förlag som bisyssla, är intresset bara stilriktigt. Lite otypiskt för sociologerna att vi som båda kommer ur ”arbetarklass” gillar böcker. Men vad vet akademiker om arbetarklass? Det är väl förresten en socialistisk föreställning … och vi är ju ”läsarnas” arvingar. Läsarna som trotsade övermakten och bröt mot invanda mönster.
Elin som är en bokmänniska bestämde sig för att göra ett av vindsförråden till bibliotek; som vi lite ironiskt kallar det. En läshörna är det snarare, med mammas gamla stereo och alla CD-skivor som man slipper ha nu när musiken ligger på hårddisk.
Maths som en gång bott i rummet kommer att bli glatt överraskad över förvandlingen. Tror vi 🙂
Elin är nöjd med resultatet. En läsfotölj är allt som fattas.
Fler bibliotek i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
Milsvid utsikt från Satsfjäll, över de vida dalen runt Kultsjön. Vid sjön kan man tydligt se Saxnäs med hotellet.
Vår vanliga fjälltur går till Satsfjäll. Dit tar vi sörlänningar som hälsar på och vill upp på fjället. Man kan ju åka bil ända till trädgränsen och även Stanley kan gå upp till en eldstad på de spänger och stigar som går uppför fjällsidan. Familjevänligt, som det heter. Flera grupper med blandade åldrar traskar förbi om man tar sig en paus.
Det hoppande linjespelet i fjällbjörkarna är fascinerande.
Medan brasan sprakar finner själen ro. Landskapet gör något med människan. Den klarblå himlen över den milsvida utsikten och fjällets storhet. Den sprakande brasan av torra björkkvistar och fjällbjörkens hysteriska linjespel här vid trädgränsen.
Fjällvandrare i alla åldrar hälsar vänligt när de lufsar förbi med ryggsäck och gummistövlar.
Mina samiska attribut kommer till nytta. Kåsan blir så där svart och ”indrucken” så småningom.
Man njuter småskaligt på fjället. Det är de små sakerna i det stora landskapet som glädjer. Varmt kaffe, en liten brasa, bäcken som porlar som bara fjällbäckar kan, utsikten vidd och björkskogens linjespel, röken som håller myggen borta och de friska fläktarna av sommarluft däremellan.
Trappstegsforsen kan man inte hoppa över när man åker upp med sommargäster.
Våra fjäll är långt ifrån Jämtlands actionpackade evenemang och turistfällor. Det har kanske sin charm men det tar tid att bekanta sig med bygden. Men turisterna får det inte lätt.
Flera utflyktsmål i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
Elin önskade sig bidrag till trädgårdsmöbler i Skog, i våras när hon fyllde 50 år. Den önskan gick i uppfyllelse och nu står de på plats vid solväggen under parasollen.
Hos plantagen hittade hon precis vad hon sökte: vitlackade, robusta och med kryss i ryggen. De är tillverkade i Vietnam av hårt virke. Små metallskyltar bak på varje del försäkrar att skogsbruket tar hänsyn till miljön och sköts på ett ansvarigt sätt.
Hon skruvade med stor iver ihop dem. Utan skruvdragare. (Annars har hon lärt sig uppskatta skruvdragaren — ett favoritverktyg.)
Med stor förväntan ställer hon fram dem för sommarens alla fika och middagar. Inget problem med sex, sju personer runt bordet.
Ett kakfat med glaskupa har vi också skaffat. Fattas bara en hammock?
Soligare somrar i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
Märta och Gunnar, syskonkärlek in i det sista.
Gunnar Nilsson, avled i natt. Han växte upp på gården som ett av fyra syskon och var jämngammal med huset. Familjen flyttade in när han bara var en liten parvel. Fast han sakta gled ifrån oss kunde han minnas rummen i hans barndomshem, hur det såg ut här då. Gunnar blev 77 år gammal.
Jag glömmer nog aldrig sista gången Gunnar och Märta möttes.
– Känner vi varandra, undrade Gunnar.
– Jag är ju din syster, svarade Märta, som just den dagen hade det klart för sig.
– Men då måste vi kramas! utbrast Gunnar med ett leende.
Och det gjorde de.
Sista kaffet tillsammans i huset i Skog, påsk för drygt ett år sedan.
Gunnar var alltså min morbror. När jag var liten var han den glada morbrorn som luktade rök och främmande världar när han hälsade på. Det var bara då mamma tog fram den fina askkoppen och rökslingorna letade sig mot kökstaket.
När jag var riktigt liten var han morbrorn utan barn som gav mig finare julklappar än någon annan. Han tyckte om barn. Så han tyckte om mig. Han var morbrorn som spelade gitarr ibland, som bodde långt borta och som inte var kroppsarbetare som min pappa.
På senare år blev vi grannar här i Skog. En trivsam närvaro och en stor välklippt gräsmatta. (Vi har ingen gräsmatta.) Birgitta såg till att vi fick kolbullar i kåtan vid bäcken, lite smått och gott och sand på bron. När Gunnars – de gick alltid under namnet Gunnars – flyttat från stugan i Skog halkade jag från bron och slog mig illa. Det var sånt som de gjorde för oss.
Bagarstugan 2004.
Vårt årliga projekt annars var snöstickorna. Stumpen från byvägen och upp till vårt hus måste man staka upp. Och det gjorde Gunnar. Nu tar jag hans köpe-stickor i röd plast ur grannens vedbod och stakar ut vägen åt snöröjaren. För med eller utan Gunnar ska vägen röjas, till huset där han växte upp; tallen som han planterade i Lillys trägård. Där fåglarna sätter bo i holken i år igen.
Farväl Gunnar!
Stanley Almqvist
Fler minnen i Skog och Mark!
Hittade ett skolhäfte med uppsatsen: Något roligt från i sommar.
I första målningen ser vi huset omgivet av gula lägdor. Men ingen har hässjat höet. Bakom huset är hagen med den gamla smedjan längst bort vid skogsbrynet. Det stora potatislandet bakom huset och mormors trädgårdsland vid uppfartsvägen. Vid ladugården står Alex olika maskiner: slipsten, vedklyv mm. Men över till berättelsen från mitt sommarlov när jag var elva år gammal:
– Morfar ska vi få snickra idag?
Det var så, att jag var uppe hos momor och morfar en vecka i slutet av sommarlovet. Och morfar hade lovat mig att vi skulle snickra.
– Nu idag ska du få snickra som du har tjatat om så länge, sa morfar.
– Äntligen! suckade jag.
– Men först ”måst vi bara hule ti klöbba”, sa han.
– Borra hål? skulle vi inte upp på botten och snickra? frågade jag.
– Ja men vi ”måst bara hula” först, svarade morfar mig.
Morfars borrmaskin var det värsta skräll som skådats i mannaminne. Medan morfar borrade slipade jag kniven. när vi kom in stod mormor vid spisen och kokade drottningsylt. Sedan skulle hon upp och väva sa hon. När morfar hade vilat gick vi upp och snickrade och vävde. Morfar gjorde en bytta och jag en brickring.
På den andra målningen ser vi elmotorn som drar den stora remskivan med slipstenen och borren i navet på cykelhjulet i mitten.
Slutet av uppsatsen i min krampaktiga handstil som jag bara använde i skolan. Allt annat textade jag med stora bokstäver.
Stanley Almqvist
Fler minnen i Skog och Mark!
Påsken är tidig i år. Därför har byvägen inte tinat av än. Men det är härligt att se all snön igen när man kommer från det grusgrå Södra Sverige. Att skotta hela vintern är inte lika kul. Det vet vi.
Snöröjningen gör ju Enar med traktorn. Men man måste ju gräva fram trappan också. Eller bron som det heter här.
Kramsnön är härlig att skära igenom med spaden. Den ger prydliga snökanter. Jag blir frestad att börja på en snöskulptur. När jag var barn brukade jag packa snö på mormors trädgårdsbord av sten. Ur snön skar jag sedan ut figurer med en vanlig bordskniv. På den tiden visste jag inte att det hade ett namn; snöskulptur. Men det var kul ändå.
Det enda vi ser ute om kvällarna är lyktorna på uthuset. Allt annat är svart.
Vi saknar förstås dem som levde och var här förra påsken. Nu är vi ensamma i huset och städar efter jul- och nyårsfirandet.
Märta är död, Gunnars har sålt stugan, Elisabet och Alf har flyttat söderut … Men vi är ändå hemma här – nu som de sista i släkten som har en fast punkt i bygden.
En uppblött Vilhelminaaktuellt och en lapp från hembygdsföreningen hittade vi i brevlådan.
Snön har inte rasat från taket på Gustafs snickarbod än. Den står som en semla eller gräddbakelse i drivorna. Men vi förbereder oss för sommaren.
Stanley Almqvist
Mer släkt och vänner i Skog och Mark!