Livet i Skog och Mark
Elin och Stanley i befintligt skick.
Nu är det bestämt: Vi kommer att bo i Skog från midsommar och året ut!
Det är ett litet äventyr. Men vi vill prova hur det fungerar att bo i byn. Kommer vi att kunna försörja oss eller får vi ”lappsjuka” av miljöombytet?
Vi får se. Men nu kommer vi med flyttlasset till sommaren. Men innan dess ses vi här i påsk.
Fler bofasta i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
Jörgen i sitt esse; predikar med hjälp av lite rekvisita och en massa skyltar.
Min bror Jörgen har, precis som jag, tillbringat mycket tid i Skog och besöker alltid gården några gånger om året. Nu fyllde han 60 år 24 mars. Det här är mitt hyllningstal till honom:
Jörgen och jag är ganska lika. Vi ser bedrägligt lika ut för dem som inte känner oss, har båda skägg och vi låter faktiskt lika. I alla fall på rösten. Inte ens mamma kunde skilja oss åt i telefon.
Ganska samstämda har vi varit. Vid enstaka tillfällen. Till exempel har vi stått på Stortorget i Gävle och sjungit duett i en megafon, medan förundrade turister flanerat förbi med mjukglassen smältande i små rännilar över handen.
Jörgen och jag är ganska lika. Vi föddes i var sin ände av femtiotalet. Han föddes till att bli lillebror i en syskonskara på tre. Men det blev jag också.
Rollen som lillebror var vikt för honom. Lillebror är en guldsits – har han många gånger förklarat för mig. Och den fyllde han tills våra föräldrar klantade till det och jag föll ned som en klump från ingenstans.
Rollen som storebror var påfrestande har jag förstått, trots det ointagliga försprånget på sju år. Han gick redan i skolan när jag föddes. Men han jobbade hårt på att ställa om till storebror. Ett år i slöjden ägnade han åt att bygga en gunghäst åt lillebror. En svart med röda medar och ett handtag som aldrig riktigt satt fast.
Det är Jörgens förtjänst att jag blivit så bra. Vad jag än gjorde fanns en storebror som tyckte att det kunde göras bättre.
Han tyckte om att retas. Det kan vara lite gulligt när en lillebror retas, men en storebror får inte retas. Inte med dem som är mindre.
En sju år äldre storebror kan ingen mäta sig med. Men jag har jobbat på det i ett halvt sekel och tycker att det gått något framåt, även om det gått långsamt. Det som fattas får man fantisera ihop. Fantasi är lillebrors privilegium, och enda tröst.
Min storebror och de stora grabbarna gjorde vad som föll dem in. Tunga förebilder som stack ut rejält på en liten ort som Vilhelmina. Att åka gata upp och gata ned i en gammal bil med högtalare på taket och skrika ut inbjudan till ”Gospel Night” var inget som generade dem. Dom ingav respekt med sin respektlöshet!
Artonåringar var oerhört mycket djupare än elvaåringar på den tiden. Vi smågrabbar fick jobba hårt för att hänga med.
Jag hann nästan ifatt Jörgen på bibelskolan i Gävle. Då liftade jag ned någon månad innan han drog vidare. Jag hann i alla fall sova på hans golv ett tag och ”sköta om” Gustafssons jordgubbar. Förutom att sjunga i megafon på Stortorget, som sagt.
Våra förfäder var kraftkarlar. Starka och sega kroppsarbetare. Det märks – på Jörgen. Han slår med viss förtjusning sönder ett uthus eller drar upp rötter med bara händerna.
Eller varför inte tala om hans kreativa sida och hans estetiska talang? Jörgen och jag är ganska lika, trots allt.
En god vän som är terapeut antydde härom veckan att mitt överjag var alldeles för dominant. Ni vet den del av en som enligt Freud är kontrollerande, pekar ut brister, styr och ställer med en. Men kan det bli annat med en sån storebror?
Jörgen har nyss flyttat till Vindeln, utanför Umeå. Men det här gänget som gratulerar är från Norsjö.
Stanley Almqvist
Josefina gifte sig nyligen med Torbjörn Klint. Hon har rötterna i Skog genom sin pappa Maths Nilsson som växte upp här på gården. Hon är alltså min kusin.
I somras var brudparet i Skog. Alldeles nyförlovade satt de i vårt kök och var lite hemlighetsfulla.
Nu är Josefina och Torbjörn bönder, precis som hennes farfar Alex i Skog. Hos dem i Småland har de både kor, getter och andra djur. Bara att höra Josefina berätta om livet på gården är en upplevelse!
Josefina älskar Vilhelmina och Skog. Hon föddes ju på Plass’n och levde sina första år här. Och vi får säkert se dem igen här i byn.
Josefina älskar alla sina djur. Från kor till katter. Här är hon med en liten killing. Foto: Josefina privat
Fler besök i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
Fick brev från Telia Sonera i dag. I september stängs det fasta telefonnätet i Skog och Mark. Telefontrådarna rivs och stolparna tas bort. Det är ju inte helt oväntat. Men lite snopet att det görs redan i höst.
Våra ledningar har rivits ned tidigare. Fördelen med Telia är att de förvarnar ;-P
Vi erbjuds en form av mobil anslutning som man kopplar sina telefoner till. Men vi har redan två mobiler så varför ska vi skaffa ett tredje abonnemang för ca 150 kr i månaden? Det får bli kontantkort i fjärrstyrningen för värmen. Det blir billigare.
En liten fördel är att risken för skador av åsknedslag minskar när telefontråden kapas.
Som väl är har vi bra bredband – om det finns något företag som erbjuder telefon i det? I höst får vi se hur ordnar sig i praktiken.
Hoppas att det funkar bättre än sophämtningen. Var man får tag i tunnorna är fortfarande en gåta. Är det så svårt med information? Tydligen.
Mer prat med Skog och Mark!
Stanley Almqvist
I januari slogs besöksrekordet här på Skog-bloggen: 337 besök.
Inte många jämfört med annat, men fler än som bor i byarna i alla fall. På lång sikt är antalet besökare ganska stabilt. Men när vi är på plats och bloggar ökar antalet besök alltså till över 300 i månaden. Inte så överraskande kanske 🙂
Men kul ändå.
Fler bloggar i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
I kväll har faster Tora hälsat på. Vi började aftonen i byns utmärkta kafe Skogsblommorna. När vi avnjutit halva högen av ostskorpor kom Tora på att det var ganska exakt 50 år sedan hon flyttade in i det hus som i dag är kafe. Strax efter nyår 1961 kom hon nämligen som ung evangelist till Skog, tillsammans med en kamrat. Det var ett dråpligt sammanträffande. Hon hade vardagsrummet där det nu är loppmarknad, sovrum i kontoret och köket var förstås kök. Och bara utedass. Då som nu fick de lov att ta dricksvattnet från gården intill; hos Natan som var mormor Lillys kusin.
Till middag åt vi förrätt av lantpaté med lingonchutney på kavring, varmrätten var fiskkryddad kinesisk köttgryta, precis som på nyårsafton. Tora prövade att äta med pinnar efter en kort instruktion. Men gaffel kändes ändå säkrare. Någon efterrätt orkar man inte efter det.
”Ungdomarna” ser ut att tröttnat? Kaffe och kakor bet inte på Elin som drack te. Under kvällen fick vi höra mycket om livet i Skog och Mark för 50 år sedan, när det bodde pingstvänner i vart och vartannat hus, då det fanns många ungdomar i byn och när det var livat i kapellet, eller ska vi säga kafeet? Tack för kaffet! Vi tar en kopp på Skogsblommorna i morgon igen.
Fler minnen från Skog och Mark!
Stanley Almqvist
Vi bränner skräp här bakom granen. Kommunen har i sin vishet dragit in sopcontainern, utan att sätta ut soptunnor eller informera om hur man gör. Men vi kör väl soppåsarna till Stockholm om det kniper. Där finns sophantering.
Businness à la Södra Lappland. På framsidan av huset har vi 3G, på baksidan GSM. Så fast telefon är nödvändig ibland. Den är ju dessutom lätt att hitta eftersom den sitter fast i ett snöre.
Elin kör snöslungan. Bara den går igång röjer hon undan alla snöhinder. Fungerande elstart vore inte fel …
Fler soptunnor i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
Efter åtta dagar på gården måste vi åka ned till Vilhelmina igen. Elin springer ut i förväg för att sopa bilen. Då slipper hon skämmas för att åka omkring i en snödriva.
Själv gillar hon snöväder och har gärna kjol även en sån här dag 🙂
Huset står i alla väder. Som det alltid gjort. Här är alla väder rätt … så länge man slipper gå ut.
I rimfrost och nysnö kan man inte röra sig utan att lämna spår. Både dasset och vedboden har använts de senaste dagarna.
Mormors skylt från mjölkrummet. Hon hade en mjölkmaskin från Alfa-Laval, om jag minns historien rätt.
Mer snöröjning i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
Elin har börjat väva. Efter flera års tvekan inför den pådragna vävstolen började hon plötsligt i dag.
Men har man tre vävstolar och tid över finns ju inga hinder 😉
Huset är van vid vävning. Mormor Lilly vävde alltid. Om vintrarna hade hon vävstolen i köket, framför skafferiet. Man kom knappt åt städskåpet förrän väven klipptes ned.
En kul apparat med flra trampor för mig att sitta och pilla på när jag var barn.
Vi har fortafarnde kvar handdukar, dukar och mattor som Lilly vävt.
Elin eldar i den lilla järnspisen och håller värmen. Det dukar i huset när bommen slår in trasorna i varpen. Det är nästan hemtrevligt.
Mer vävning i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
För första gången på många år firar vi nyår ensamma i Skog. Vanligtvis brukar vi vara 10-15 personer. Men ”alla” har dött eller flyttat. Och inga långväga gäster kom i år. Men vi gör som vanligt i alla fall. Allting blir bara lite mindre och … ja mindre. Nyårsafton har fasta rutiner, faktiskt mer än julen i vår familj. Vi börjar med middag.
Elin vid förrätten som vi tagit från teveprogrammet Strömsö: Kavring med en sillbit med rom på en vegetarisk röra. Elin har som vanligt stöpt grenljus med barnen i skolan i Gamla stan.
Huvudrätten är traditionell nyårsmat hos oss: fiskkryddad kinesisk köttgryta med chillistark gurksallad. Min favorit. Den obligatoriska efterrätten av kanelparfait med tjinuskisås och lingon hoppade vi över eftersom bara Elisabet kan göra den.
Elin vid den lilla ostbrickan framåt elvasnåret.
Eftersom det bara är vi två har vi bara några favoritostar framme. En kittost från Frankrike som luktar fruktansvärt och smakar gott. (En gåva från en vän som bor i Nice.) En Cambozola och en vitlöksrulle.
Precis som allt annat var fyrverkerierna små i år. Vi lyckades nog ändå med att skrämma ihjäl några småfåglar? Men lite raketer måste vi ha. Om inte annat för att hylla Gustafs minne 😉
Kvällen avslutades som alltid med kaffe och kakor.
Ett gott nytt år i Skog och Mark!
Stanley Almqvist