Livet i Skog och Mark
När Elin gick en morgonpromenad uppåt skogen såg hon de här spåren. Hon ringde för säkerhets skull sin jägar-morbror och kollade om storlek etc stämde. Jo; det var björnspår.
Inte så konstigt att björnen gick just här, för strax intill låg det här slaktresterna efter älgjakten.
Men det är bäst att inte gå emellan björnar och deras mat, sa morbror Jonte. Så Elin trippade hem igen. En gnutta besviken för att hon inte fick se själva björnen.
Mer djur i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
mer ängslig
Jo, ordet höst ska visst betyda skörd. Inte för att vi odlar något. Men det är ju så roligt med de små skördar man får att man måste få uttrycka sin glädje. Det gör i alla fall Elin.
Här är hennes hallonbytta som hon fyllde med bär från buskarna på gården och från skogen intill.
Solveig och Mårtens vinbärsbuskar är otroliga. Varje höst dignar de av bär i stora klasar. När man ser dem förstår man varför de fått heta vinbär.
Här plockar Mårten och Solvieg svarta vinbär. Vår svarvinbärsbuske däremot har en nära döden-upplevelse.
Svam plockar Elin än så länge i Hälsingland. Vi har inte hitta några kantarellställen i fjällen än. Men Hälsingland har också haft gott om kantareller i år.
Det jag ägnar mig åt kan väl knappas kallas skörd. Röjning är närmare sanningen. Här klipper jag ned häcken vid, det före detta, trädgårdslandet. Men det hör till hösten det med.
Elin hittade små midsommarblomster som nyss slagit ut i det frostnupna gräset. De lila blommorna syns knappt bland alla röd-lila höstlöv. Lite sen är sommaren i Lappland ibland. Men midsommar i oktober är lite väl sent, va? Hör ni det, små midsommarblomster! Väx upp nån gång och lär er kalendern.
Större skördar i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
äter hellre
Här kommer resten av inspelningen från berättarkvällen i Skogs föreningshus, inspelat med min telefon. Först lite minnen av när telefonen kom till byn – eller ”telegrafen” som man sa. Det var helt andra telefoner det.
Byn hade inte bara telegraf, man hade hemmagjord el också – eller ”lyse” som det hette på den tiden. Så här såg det nya kraftverket ut, efter flytten längre nedströms i bäcken. Här kommer också en liten berättelse om hur marken för den nya dammen såldes.
Fotbollslaget i Skansholm och Skog i slutet av 1960-talet. Jo, det fanns både en plan och ett lag – en gång i tiden.
Sittande: Håkan Bäckström, Lasse Bäckström, Rune Karlsson, Mårten Risberg och Roland Nilsson. Stående: Björn Åslund, Lasse Markström, Torkel, Bror Näslund och Jan Lindmark. Ingvar Åslund hörde också till laget. Men han var så sur efter förlusten på 0-1 att han inte ville vara med på bilden.
Och här är en skröna om hur målvakten Jonke fick sin krokiga näsa.
Nu: Mera farbror Nils:
Lite skolminnen från skolan i Skog. Skolan står kvar, men det var länge sedan någon lärare fanns på plats. Och det är kanske lika bra det, om man får tro vissa:
Skogsarbetarminnen av smålänningen Nilssons bravader i Arjupen:
Untitled from Stanley Almqvist on Vimeo.
Sist: En jakthistoria av Mårten Risberg.
Fler berättelser om Skog och Mark!
Stanley Almqvist
lyssnare
En liten tjej som pratade lite med mig innan allt började. Trots utbyte av synpunkter på förtjänsterna med att ha klubba respektive kamera med blixt med sig, presenterade vi oss inte med namn. Men vem gör det i Vilhelmina? Inte många har vi lagt märke till.
Annars var det mest gamla människor i publiken. Vi hade alla samlats i Pingstkyrkan, Vilhelmina, för att möta mannen från Karlskoga; Rolf Söderberg. Han som alla hoppas ska lyfta församlingen.
Ledare för alla kyrkor i Vilhelmina och från hela södra Lappland var här. Högtidligt värre med bl.a. kyrkoherden och skogbon Ronny Thellbro.
Rolf Söderberg.
Kopplingen till Skog är inte så avlägsen. För några årtionden sedan var väl 50% av befolkningen här pingstvänner. David Fahlstedt berättade under mötet att från lilla Skog kom mer än ett dussin pingstpredikanter. Precis såna som Rolf. Och två pingstkapell fanns här – ett i varje by!
Men det var på den tiden. Nu är vi max en handfull kvar. Men vi möttes denna helg på Plassn.
Köket gjorde sitt allra bästa; nu ska de få veta vart de kommit! Förrätt av Västerbottensostpaj med rökt röding-mousse.
Huvudrätten var stilenligt älgstek med kantarellsås och ugnsbakad rotsakslåda.
Efterrätt: hjortronparfait med rullrån.
Alla minglade och pratade. Det finns inte så mycket mer att säga om kvällen faktiskt, utom att pastorsparet invigdes till tjänsten med bön. Köket stod för upplevelsen.
Vi hoppas på andra upplevelser framöver.
De nyanlända verkar gilla den lappländska menyn, men har inte ens börjat lära känna folket här. Men jag tror att det ska gå fint. Ni kan få se dem i Skog vilken dag som helst.
Välkomna till Skog och Mark!
Stanley Almqvist
är lättad
Så här dags på året, när rönnarna blir röda och björkarna redan tappat sansen, fyller jag år. Det är bara siffran som ändras. Och platsen. Det är alltid trevligt att fylla år i Skog.
I vår familj, som i så många andra, betyder det kaffe med tårta på säng, blommor och några paket. En ny lättbakad typisk ”kyrktårta” testades i år. Riktigt god med Solveigs fina vinbär på toppen.
Två sågar fick jag också. En för trädbeskärning och en japansk för finsnickeri.
Det behövs nya leksaker ”på landet”.
Till middag åt vi den fina laxen vi fick av Sören i somras, med god citronsås och lite råa grönsaker.
Besticken och lite annat står på bordet för att skydda dem från ev möss.
Det var roligare än det ser ut. I alla fall roligare än jag ser ut. Men jag ska inte skylla på Elin som tog bilderna. Vi ser nog inte roligare ut?
Fler födelsedagar i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
53
Frostnätterna har kommit. Om morgnarna är fönstren immiga av värmen inomhus. Dags att sätta in innerfönstren.
Elin putsar ruta för ruta. Varje fönster har 24 ytor att putsa. Men det behövs inte så ofta. Vi bor ju inte vid Hornsgatan längre; med Stockholms smutsigaste luft.
Fönstervadden ligger vit och fluffig som ett förebud om stundande vinter och snö.
En mer prosaisk förklaring är att vadden samlar upp lite av den luftfuktighet som finns kvar mellan glasen.
Elin är belåten. Vi är beredda på kylan och den nya vedstapeln står på plats i köket.
Klisterremsor av papper tätar fönstren så att det inte drar från fönstren. Gammaldags remsor som man blöter för att de ska fastna. I hela huset finns 208 ytor som bör putsas … Jag tror att vi nöjer oss med nedre våningen. Eller?
Eftersom många av rutorna är av gammalt valsat glas är de ojämna och när man tittar ut går landskapet i vågor. Ännu mera nu med två lager buckliga glas.
Och de fina spröjsade bågarna är gjorda av en gammal snickare i byn. Undrar om det var Fridian?
Ett mer putsat Skog och Mark!
Stanley Almqvist
med framtidsutsikt
Vårt trädgårdsland är egentligen ett hav av ogräs. Men i det havet ligger en liten ö skyddad av en pallkrage och Elins styre. På ön växer bara kryddor. Och Elin har precis skördat, eller skövlat den sista gröna kvadratmetern på gården.
Purjolök! Eller lurvopök? Mycket rötter har de i alla fall. Men Elin är glad.
Späda fina purjolökar. Nytvättade och blanka.
Sommarens sista tomater räddades också från frosten i dag. Kryddorna hänger på tork i köket.
Det får mig att tänka på den judiska bordsbönen:
Jag välsignar dig Gud
att du låter bröd växa upp ur jorden.
Men med skörden och kylan utomhus kommer också mössen inomhus. Kriget om köket avgjordes i dag efter två dödsoffer. Tagna i gammaldags slagfällor. Bete: vitlökssalami.
Morfar Alex brukade tömma fällorna i källaren framför vedpannan; ta musen i svansen och slänga in den i elden. Så coola är inte vi. Elin har jobbat hela dagen med att sanera, söka ingångar och täta springor.
Större skördar i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
begrundar sådd och skörd
liv och död
Så här har hösten känts i år: Regn, regn, regn. Men en röd liten stuga lyser upp landskapet. Där bor vi svenskar.
Isak Åberg och jag målade bilden i fjol i Uppsala. Han lärde sig sätta penseln på tvären i munnen precis som jag. Jag lärde mig bli mer spontan. Vi får ta en session i Umeå nästa gång.
Rönnarna säger ifrån på skarpen: Nu är det höst. En röd markering mot björkarnas trötta löv som bara bleknade och föll av.
En handfull tjädertuppar får man bereda sig på att möta på väg mellan Skog och landsvägen. Dom pickar väl i sig grus i vägkanten.
Deras klarröda ögonbryn har aldrig fått fäste i modevärlden. Inte ens under punken på 80-talet.
Den här tuppen flydde upp i ett träd när han tröttnat på att jag aldrig fick ordning på kameran. (Jag har en ny kamera som inte vant sig vid mig än.)
Jo. I regn och solsken ligger den svenska stugan som en röd markering i den ständigt gröna skogen: Här bor människor eftersom huset målas. Och solen strålar igen, efter det eviga regnandet.
Man får inte vara feg. En röd fotölj är platsen för nästan allt. En markering kanske?
Jag har nog alltid gillat rött. Minns att jag som barn trotsade alla konventioner och valde en klarröd overall. Självklart blev jag otroligt retad och trakasserad för det. Men jag var redan då van vid att stå för mina val. Även om jag stod ensam.
Mera rött i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
ser rött
Skjutsade Helene Sånglöf Norber från Rönnäs till flyget i dag. På flygplatsen upptäcker vi att hennes handbagage med frusen fisk är en militär låda med texten ”Explosiv vara” på två sidor. Kanske för att fira elfte september-attentatet? Eller för att skrämma vettet ur säkerhetspersonalen på Arlanda?
Bara ödet vet. Helene tänkte inte på det själv. Men ett sammanträffande som såg ut som en tanke!
Fler resor till Skog och Mark!
Stanley Almqvist
flygtaxi
I torsdags var det berättarkväll i Skogs föreningshus. Vi var ett tjugotal personer som möttes i halvmörkret. Och jag hade telefonen med så jag spelade in så gott det gick.
Vi börjar med Renmans i korsningen som berättar minnen från Arjupen.
En gång i tiden fanns ett fotbollslag med plan i Skog. Jonas ”Jonke” Skoglund var en skojare på och utanför planen.
Skollärarn är en legend i byn. Något av en Åsa-Nisse med misslyckade uppfinningar och lite märkvärdigt beteende. Farbror Nils kanske får rollen som Klabbarparn då?
Fler berättelser om Skog och Mark!
Och det kommer mera.
Stanley Almqvist
lyssnare