Tunnbrödskurs i bagarstugan

Tunnbröd är inte en sorts bröd. Det är oändligt många varianter och varje hushåll har sina ideal.
Nej, det slokande bröd utan kryddor och karaktär som säljs i påsar över hela landet är inte värdigt att kallas tunnbröd. Därför bakar man själv sitt tunnbröd eller köper sin favorit från ett lokalt småskaligt bageri. Mina nuvarande köpta favoriter är Svannäs och Söderströms. Men de är svåra att få tag i.

Som ni förstår är det livsviktigt. Och här är gruppen som bestämt sig för att överleva på den diet som hör landskapet till. Första kvällen ska degen göras. Två olika recept förbereds för jämförelsens skull – och för att de två kursledarna har olika ideer om vad ett gott tunnbröd är 🙂 Ugnen ska också förvärmas.

”Stöpa” är smeten till degen. Till den smältes matfett på vedeldad kamin. Sirap blandas i. Det stora vita i bakgrunden är tunnbrödsugnen.

Hinken med själva mjölblandningen. Det blir en ganska lös gröt. Resten av de olika mjölsorterna och jästen blandas in nästa dag.

När ugnen fått upp värmen skrapas kolen åt sidorna. Mitten av hällen blåses ren från aska med röret.

Degen rullas till runda bullar som får jäsa klart på bordet. Själv provar jag att rulla två bullar åt gången, som jag gjorde förr. Men vänsterhanden har glömt hur man gör, så de blir avlånga.

Kalle och Elin får sköta resten. Det är bäst att inte bevisa att det är mer jag inte kan längre.

Den tunnt utkavlade kakan läggs upp på ”fjala” (fjölen) med ”spjalka” (?). Den är lite större än pizzerians.

Sen in i ugnen någon minut. Lite kinkigt att lägga in en så tunn kaka utan att den veckar sig eller fastnar i fjala.

Elin sopar av den gräddade kakan och mjöldammet flimmrar i solljuset från fönstret.

Lite smör på bröden och en kopp kaffe sitter fint för mig som väntar vid sidan om.

Mera bak i Skog och Mark!

Stanley Almqvist
tunnbrödsätare
f.d. dito bagare

 

Svenska kyrkan välkomnar

I söndags följde jag Elin till Vilhelmina kyrka. Hon skulle välkomnas som personal i pastoratet.
På bilden tågar de in under högtidliga former tillsammans med assisterande kyrkfolk. Till höger i bild; Agneta Tellbro, kyrkoherdens fru, tillika min tremening. (Hon kan även ses i söndagsskolebilden från 1953.)

Sara Edman går vid Elins sida. De kommer också att arbeta ihop. Sara blir föreståndare på Elins fritids ett år framöver.

Elin i sin blå tunika står bredvid Sara Edman och Inga-Lena Larsson. Alla tre bekanta från andra kyrkor. Vi har en historia av praktisk och funktionell ekumenik i Vilhelmina. (Jo, vi är medlemmar i Svenska kyrkan ockå.)
Till vänster om prästen Ronny Tellbro står ännu en fritidsledare och en diakon. Diakonen höll förresten en riktigt juste predikan efteråt.

Handpåläggning och bön för de nya, en efter en, precis som det ska vara.

En del är inte alldeles begripligt för den oinvigde. Jag var tvungen att googla ”gradualpsalm” för att det användes som ett självklart ord under gudstjänsten. (Det betyder bara sång innan evangelietexten. Det i sin tur betyder text om Jesus liv, grovt räknat.)

Bonus var att träffa flera trevliga människor vid kaffeborden efteråt. Till exempel en lärare, Lennart Olsson, kände igen mig från högstadiet på Hembergsskolan. Och han var enbart positiv! Sen blev det förstås lite prat om Skog och Mark när kyrkoherden och grannen Ronny satte sig vid bordet. En och annan kände också igen Elin från VK:s framsida i lördags.

Sen drog vi snabbt ner till Pingstkyrkan på påtår och träffade ännu fler. Det känns som om vilhelminaborna försöker integrera oss?

På väg hem stannade vi till vid mina föräldrars grav och höstpyntade lite. Vi var ju ändå på plats. Kollade att mormors och morfars grav också såg okej ut.

Fler möten i Skog och Mark!

Stanley Almqvist
om livet i skuggan
av hustrun

Elin på Prästkragen

Elin jobbar på Prästkragen, Svenska kyrkans fritids, i Vilhelmina. Det är huset bakom henne. Ja, inte lekstugan utan det stora beige huset.

3,5 mil enkel väg hemifrån. Härom dagen åkte hon buss. Ja, det går faktiskt skolskjuts från Skog varje morgon. Men biljetten kostade lika mycket som att köra bil.

Fler jobb i Skog och Mark!

Stanley Almqvist
jobbar i Skog

Söndagsskolan 1953

Ulla-May Grahn har skickat en bild från söndagsskolan i Pingstkapellet i Skog från 1952-53. Jätteroligt att se.

Söndagsskollärarna  är från vänster: Hildur Grahn, Linnea Helmersson och Erik Sundström.
I tredje raden från vänster står: Gunvor Grahn, Laila Hellgren, Eva Lövgren, Anita Bäckström, Mats Nilsson, Vivan Karlsson och Maud Helmersson.
I andra raden från vänster står: Lise-Lotte Bäckström, Lilian Grahn , Gunhild Grahn, Stefan Grahn, Allan Grahn, Mildred Grahn, Irene Grahn och Eva-Lis Karlsson.
I främsta raden från vänster står: Kjell-Arne (Erik Hellgrens fosterson), ”Stökås-Erik” (Alex Nilssons fosterbarn), Hans Karlsson, Britt-Marie Karlsson, Maj Lindgren, Rakel Grahn, Agneta Eliason och Märta Karlsson.

Fler barn i Skog och Mark!

Stanley Almqvist
f.d. söndagsskollärare

 

Elin i DN

En av kungliga huvudstadens tidningar intervjuade Elin förra veckan. I dag kunde man se henne i tidningen.

Redan på första sidan puffar DN för intervjun.

Ämnet var namn. Elin har bytt namn. Men det står också att hon har flyttat till Skog.

Inte varje dag byn nämns i Dagens Nyheter 🙂
”I dag är Elin Almqvist 51 år och har just flyttat till ett sådant gammalt hus. hon och maken Stanley flyttade i somras från Stockholm till hans mammas föräldrahem utanför byn Skog utanför Vilhelmina. Ett åttio år gammalt rött hus som ligger mitt ute i skogen”, skriver tidningen. (Man kan inte få alla detaljer rätt 😉

Om ni undrar vad som är så märkvärdigt med DN vill jag påminna om att den läses av 858 000 personer; nästan var tionde svensk. Mest av makthavare och såna som vill känna att de hänger med i samhället.

Den roligaste episoden med namnbytet var ändå när jag skulle återanvända förlovningsringen. Guldsmeden tittade konstigt på mig när jag ville slå ut ringen och lägga till Elin och ett nytt datum bredvid Marianne. ”Är det en förolämpning eller en förlovning”, typ. Men Elin blev glad 🙂


Ett helt uppslag blev det.

Fotografen David Dahlberg har själv rötterna i Klimpfjäll. Han åkte ända från Umeå för att ta bilderna.

Mer media om Skog och Mark!

Stanley Almqvist
maklig make

Soppfesten


Ena änden av långbordet med kokerskorna Solveig och Christine på änden.

Glömde jag berätta att det var soppfest i lördags?

Jo varje höst firar byn älgjakten och höstens skördar med en stor balja köttsoppa! Det var Marks jaktlag som bjöd på köttet. Enligt Christine hade inte Skogs jaktlag lyckats få tag i något.
Vi var väl runt 25 personer och det är inte mindre än halva befolkningen. En förhållandevis stor festival alltså.

Jag fick en burk med mig hem. Det blev en bra lunch i dag 🙂

Mer kött i Skog och Mark!

Stanley Almqvist
mätt

Kafeet vinteröppet

Lördagar och söndagar mellan 11 och 16, är kafeets öppettider vintern 2011.

Vi fikade deras goda västerbottenskorpor i dag och Elin köpte ett par jeans för 15 kr på loppisen.

Fika mer i Skog och Mark!

Stanley Almqvist
fikasugen

Första snön var vit

I dag kom första snön. Den var vit. Vintern har lagt sin reflexskärm för att lyfta det svaga vinterljuset. För mig är det 30 år sedan jag sett det så.

På Hornsgatan i Stockholm blir snön omedelbart ett slask som gör att asfalten ser ännu svartare ut. Bil- och bussförare får omedelbart något panikslaget i blicken och hastigheten halveras. Det mentala kramptillståndet varar tills gatukontoret sopar ihop grusbergen till våren.

Här lägger sig frost och snö som en kontrasthöjare som ritar konturer i vitt mot svart. Se hur vår gamla rönn framträder tydligt mot den mörka skogen.

Ladans ruttna och mellangrå spåntak tecknas nu med skarpa linjer i svart och vitt.

Och vitare ska det bli.

Vitare vintrar i Skog och Mark!

Stanley Almqvist
vitbalanserar

 

Listigt

I Alfta, där Elin växte upp, finns en fabrik som gör lister och sånt som görs av lister. Föster och dörrar till gamla hus till exempel. Och det är ju precis vad vi behöver. Så vi hälsade på och pratade med Bo Hedlund som har hand om det. Det luktade farbror Folke i hela huset; en lätt doft av kåda och slipdamm i luften! Maskiner som dånar. Gubbar som grymtar över jobben och sneglar lite misstänksamt mot besökare.

Vi har inte varit inne på Lindbloms sedan 70-talet. Fabriken ligger på andra sidan älven från Elins barndomshem. (Det som kallas älv i Hälsingland skulle vi nog kalla för bäck i Lappland.) Fabriken ligger alldeles vid vattnet eftersom den drivits med vattenhjul för länge sedan. Numera är vattenkraften en alltför stor kraft. Man har fått bygga tjocka betongmurar mot älven för att vårfloden inte ska spola bort fabriken.

Varje dag hörde man tutan när de öppnade och stängde, precis som i gamla tider när arbetare inte hade klocka. Ett ständigt brus av elmotorer och fläktar som lade sig över älvens brus hörde till. Inte förrän Lindbloms fabrik tutat och stängt av upptäckte man hur tyst och lugnt det blev. Många gånger har jag legat i hamocken på uteplatsen och hört lugnet lägga sig över älvfåran och villaområdet.

Gammalt fönster- och dörrfoder – som inte ser ut som krusigt låtsas-almoge – är svårt att hitta. Men här kan man specialbeställa. De gör precis vad som helst i listväg.
Ytterdörrar och nya fönsterkarmar gör man också. För hand. Precis som gamla spegeldörrar.

Tavelramar på löpmeter är en annan av Lindbloms attraktioner. Vi köpte ett knippe enkla och släta, ganska smala ramlister. Det kommer att passa bra på mina tavlor 🙂
En bunt med list för nya innanfönster fick vi också med oss. Bra att man har en snickarbod!

List och styrka i Skog och Mark!

Stanley Almqvist
överlistar kölden

Big City Look

Kanske ett utslag av ambivalens? Eller ekvivalens?

Min Big City Look: twittrar på iPhone med capuccino och bagel på Wayne’s i Götgatsbacken. Är inte det en schablon, så säg.

Glesbygdselegans. Nybyggarhatt vid elden med en tunnbrödsmacka på knäet. Vid Satsfjället, Saxnäs. Schablon, jomenvisst!

Mer mode i Skog och Mark!

Stanley Almqvist
klädsel: Ja