Livet i Skog och Mark
Första dagarna i september besökte Ariana Lindquist oss, en fotograf från Minneapolis som ligger i Minnesota och svenskbygderna där.
Hon kom för att dokumentera hur mycket av traditioner och livsstil som fortfarande överensstämmer mellan släktingar på båda sidor av Atlanten. Många bilder blev det under de tre dagar hon var i Vilhelmina.
Fortsätt läsa ”Släktfoto”
Duggregnet strilar och dimman gömmer fjällens toppar. Men lugnet bryts av helikopterns smatter och vrålet från motorcyklar och fyrhjulingar. Renhjorden rusar ner från berget mot rengärdena i Stekenjokk.
Våra renar springer alltid moturs och motsols. Timme efter timme springer de med klickande klövar och djupa bröl från tusen strupar. Bjällrorna klingar sprött över bastonerna.
En klocka som går moturs går bakåt i tiden. Men renarna har alltid gått framåt när de sprungit moturs. Så här springer de bakåt och framåt på samma gång för att framtiden inte ska glömma historien.
Enligt registreringen är den inte beige utan ljusbrun. Men den är mera ljus än brun.
Nu har vi i alla fall en andrabil; pappas gamla Volvo som är tillbaka på gården.
Den gillar att köras av gubbe med keps.
Bilprovningen nästa!
Stanley Almqvist
beige
Att hösta betyder ju att skörda. Och vi skördar det som växer omkring.
Det känns bra. Skörd är fest. Det har mänskligheten alltid firat.
Två solrosor dök oväntat upp ur en pallkrage. Förmodligen har de spritt sig med småfåglarnas hjälp från fågelbordet? Men solrosor är definitivt något vi vill se mer av nästa år!
Det händer att folk tittar förbi, även efter semestersäsongen. Det är roligt.
Faster Tora (till höger) och hennes väninna Britta hälsade på en torsdag eftermiddag. Förra gången bjöd vi dem på kinesiskt, men den här gången var vi snällare och satsade på grekiskt 😉 Toras Volvo från 1972 är alltid ett samtalsämne.
Ibland går även Stanley till jobbet. Alla 120 metrarna till ateljén, nästan ända till brevlådan. Med datorn under armen och matlåda i kassen.
Den är byn är van att ha en konstnär på plats 😉
Sen var det ju det här med hålet i vägen.
Turligt för mig är det inte min väg utan Christers 😉 Ni vet han med grävskopan och traktorn. Han kan bygga och laga vägar.
Tack alla trogna läsare för att ni är tillbaka och att ni lyft bloggen igen!
I mars slogs bottenrekordet med bara 600 läsare.
Men sedan dess har det bara gått uppåt.
Vi besöker Djupdal för första gången, en by 3 mil från Skog. Namnet till trots ligger Djupdal inte djupt i en dal utan snarare högt uppe på ett berg.
