FOTO: STANLEY ALMQVIST
Den här globen med kors sattes överst på Vilhelmina kyrka när den byggdes. Och den som klättrade upp med den tunga pjäsen överst på tornet var en av de första nybyggarna i Mark; Olof Kristoffersson.
Hans barnbarn, Kebbe, berättade att hans farfar inte bara var en dödsföraktande klättrare, utan också en from man:
”De första nybyggarnas kärlek till kristendomen gjorde, att de, mitt under en period av ”svagår” tog itu med att bygga den kyrka, som ännu står kvar som ett monument över gammalkristen, uppoffrande tro.”
Kebbe, kapellbyggaren och predikanten, gillade inte att man bytte korset mot en tupp när kyrkan byggdes om. Och inte bara av familjeskäl. Mer om Kebbe här.
”Det värdiga tornet har bytts till något som liknar en katolsk kupol, och ”det urgamla kors” har tagits ner och ersatts med en ”gyllene tupp”.
Det är icke av klandersjuka, som jag skriver detta. Tvärtom har jag älskat kyrkan med gammal kärlek. Det kostade mig tio års kamp innan jag kunde lämna den. Men jag måste gå bedrövad bort.
När kristendomen har förlorat sin kärna och de gamla sanningarna, har den även förlorat sin sälta. Med vad skall man då salta i en värld, där förruttnelsen tränger på mer och mer.”
Hemma på sitt eget kapell i Mark satte Kebbe upp det här korset överst på taket.
I den här börsen – insydd i kläderna – transporterade en äldre Kristoffersson från Mark pengarna för kyrkbygget hem till Vilhelmina. Ett stort förtroende och ett riskfyllt uppdrag. Börsen är ett minne av vilka risker man var beredda att ta för att bygga kyrkan. Men det äventyret ska vi låta Lalle Karlsson berätta en annan gång.
Kebbes citat är hämtade ur hans bok Reflexer och norrsken från Lappland.