Kolbullen har blivit Skogs och Marks signaturrätt. Varje sommar hålls Kolbullens dag, där köerna slingrar långa fram till brasan där tre gräddare steker de eftertraktade pannkakorna.
Kolbullens historia börjar i timmerkojan, där var och en fick laga sin egen mat. Timmerhuggarna jobbade hårt och för att orka behövde de så många kalorier de kunde få. Trots namnet är kolbullen ingen bulle utan en tjock pannkaka med fläsk, stekt över öppen eld.
Numera görs den på salt fläsk och pannkakssmet. Fläsket steks i en rejäl gjutjärnspanna. När det blivit läckert brynt och simmar i sitt eget fett hälls pannkakssmeten i. Den steks, eller friteras, under välbehagligt fräsande, guppande på fettlagret. En halv kolbulle med sylt av lingon eller hjortron anses vara en av nybyggarkökets läckerheter.
En Lapplands-hipster bör veta att det finns flera sorters kolbullar än den moderna: den med ”amerikafläsk” och kaffebrödsvarianten till exempel…
Så här berättar Henning Löfström från Dikanäs på 1900-talet:
”Över den öppna elden stekte man det amerikanska fläsket, som var en märklig nyhet. Aldrig någonsin hade man skådat maken till fläsk. Det var väldigt tjockt, köttstrimmigt och enastående gott. ’Basarna’ hade köpt in det med förtjänsten efter ett lönsamt år.
Det var en särskild konst att laga till fläsket. Man fick inte steka det för hårt. Skivorna skulle skäras ganska tjocka och sedan stekas lätt, så att de fick endast en svag bryning.
Stekpannorna var gjorda av tjockt gjutgods. Flottet tömdes inte ut eller åts vid varje stekning. Det sparades undan för undan tills pannan blev ungefär halvfull. Sedan rörde man ned mjöl i flottet tills det blev en tjock deg, som stektes i pannan över glöden. Dessa kolbullar användes till kaffebröd och kallades ’primuskolbullar’.
Men de vanligaste kolbullarna gjordes av tjock pannkakssmet (mjöl och vatten) och kokades i flottet.
En del kraftkarlar ansåg likväl sådana procedurer alldeles onödiga. De gick mera rakt på sak: När de hade stekt och ätit upp ungefär ett halvt kilo fläsk, så satte de stekpannan till munnen och drack ur flottet.”
Stanley Almqvist
läsare