Höstkänsla

Snön överraskade oss redan i mitten av september. Då blev det bråttom att göra den där fjällturen för att titta på höstfärgerna i fjällen och i söndags blev det av.

På vägen till Stekenjokk passerade vi förstås Trappstegsforsen. Och där måste man bara stanna till. Det gör alla. Ur den här minibussen hoppade fem män från sydeuropa (om jag får gissa). De gick rakt fram till forsen för att ta bilder av den sällsamma trappan upp till Kultsjöns kalla och klara vatten.

När man ändå stannar passar det bra att fika. (En turist som passerade oss frågade om hon skulle ta en bild av oss. Då kände vi oss som riktiga turister själva.)

Man tröttnar liksom aldrig på alla de små fallen som tillsammans brusar starkt som en stor fors. Även nu på hösten.

Saxnäs är en lika märklig plats som Trappstegsforsen, både genom sin natur och kultur. Kultsjödalen gör skäl för sitt svenska namn.
Uppe på sin höjd ligger Ricklundsgården. Här ser ni den genom en ”spökbild” av en samisk kvinna. Det är ett konstverk av glaskonstnären Tomas Colbengtsson. Och det var hans konst vi ville se den här söndagen.

I trappan till huset växte samma vallmoblommor som växer här och var på vår gård. Ett minne från mormors tid som fröar av sig varje år. Det kändes mänskligt och inte så finkulturellt vid konstnärsvillan som lånat sin stil från Medelhavet.

Nästa handikappanpassade upplevelse blev Satsfjället. Bilvägen går nästan upp till trädgränsen. Och där vid vändplanen står nästa konstverk av Colbengtsson.

Inbakat i tungt glas har bilder av människor från fjällen omkring lämnat sin bild i en ringdans i glaset. Många ansikten över och genom varandra. Det är en känsla i det genomskinliga som förenar sig med landskapet … Konstverket heter Vägvisare; Tsïegle på samiska.

De snöklädda Marsfjällen visar upp sig i backspegeln på vår väg mot Lövberg. Till vänster tittar Rödberg fram.

Ända sen jag var barn har jag varit fascinerad av den röda klippväggen. Extra röd i solskenet så här dags på dagen.

Skrovlig och röd – lika ful som Stalos fru, om man får tro samiska legender. Och det finns dramatiska berättelser som förklarar den röda färgen med blod och död. Men färgen lär komma av en lav som växer över stenen.

Bortom Klimpfjäll nådde vi till slut Stekenjokk. Mossan och dvärgbjörkarna skiftar i rödbrunt. Men inga dramatiska höstfärger.

Det blå vattnet är dammar med skitvatten efter gruvan som låg här. Landskapet är ändå imponerande. En solklar dag med hög och krispig luft är den bästa tänkbara i fjällen.

Över krönet kommer Elin efter en rekognoseringstur. Hon är hungrig. Tur att vi har pizzabitar och te i bilen.

Elin tittade efter fåglar. Men hon såg mest små flockar av ren som dröjt sig kvar uppe på fjället.
Men vi kommer tillbaka efter snötiden, när ”Vildmarksvägen” öppnar igen och Stekenjokk vaknar ur sin dvala.

Stanley Almqvist
hemma-turist