Mary Grahn 1, gift Hellgren, berättar om hur spanska sjukan drabbade byn Skog. Berättelsen är hämtad från de barndomsminnen som hon tecknade ned på sin ålderdom.
Mary var en av de få i byn som var frisk även om också hon verkar ha haft lite känningar av influensan. Hon fick tillsammans med några släktingar och andra bybor hålla ställningarna i byn så gott det gick.
Mary som är yngst står mellan föräldrarna. Äldsta brodern Nils Jakob står överst till höger. Bredvid honom står Natanael. Nere till höger står systern Magda.
Hösten 1918 glömmer jag aldrig, då var jag sex år fyllda i april. Det var en svår tid för spanska sjukan kom. Överallt låg folk sjuka. I Högland i Dorotea var det en familj som hade sex söner. Fem av dem dog så det blev bara en kvar. Hemma i Skog låg de överallt. Nils Jakob 2 var i Andersmark och vallade kor men han var så sjuk att de kom med bud hem, de trodde inte att han skulle klara sig. Pappa 3 tog då sin ryggsäck och stoppade i smör och bröd, ost och mese och rökt kött. Han var rädd att alla där var så sjuka att Nisse inte fick nog kraftig mat. Pappa blev sedan sjuk när han kom från att ha varit till Nisse i Andersmark. Alla hemma hos oss var sjuka. Magda 4 och Natan 5 samt mamma 6 och pappa låg i farstukammaren. Jag antar att jag låg på golvet. Vi hade öppen spis i farstukammaren och det var ju bra för på så sätt blev det bättre luft inne. De blödde näsblod och pappa yrade. Natan hade ingen reda på sig och det var så för de andra också. Det var bara jag som var uppe men en dag mådde jag så illa och huvudet värkte. Men vi fick ju käka tjära och det var inte så gott.
Hugo Bäckström 7 var ju getare åt nedre byn och blev sjuk när han kom till oss. Han var hos alla som han vallade korna åt och då stannade han lika många dagar som man hade kor. Vi hade fem kor och då var han hos oss fem dagar. Nästa familj hade fyra och nästa kanske sju och så vidare. När han hade varit hos alla började han om igen. Så fick han hålla på hela sommaren. Så hade vi en piga som hette Helga Jonsson 8. Dessa två låg i stora köket då de också blev sjuka.
Jag fick försöka koka potatis och gröt. Vi hade ju ägg, rökt kött och fläsk men det var inte så lätt att äta när de var så sjuka. En morgon var jag så dålig så jag skakade. Vi hade väl ätit lite så jag skulle diska och det gjorde vi i en järngryta med tre ben. Vi ställde den på elden och det blev fort varmt men där jag stod och diskade stötte jag ett glas mot grytkanten så att det gick sönder. Men då trätte pappa på mig. Då blev jag så ledsen. Jag tyckte att pappa inte skulle bråka när han var så sjuk men det fanns nog inte så många glas till vardags på den tiden och lite om pengar. Man skulle kärna smör och byta till sig kaffe och småplock man behövde. Ja, det var svårt.
Farbror Elof 9 och Elias 10 gick och mjölka åt övre byn medan Nils Petter Jonsson 11 och Kalle J 12 mjölkade åt nedre byn, för de var friska. Farmor 14 var också frisk. Hon gick runt med en matkorg åt alla som var riktigt sjuka.
Sedan går Mary igenom vilka som dog i byn. Hon räknar upp sex vuxna personer som avled. I en familj blev fyra barn moderlösa. I en annan familj blev fem barn föräldralösa efter att deras moder fött ett barn tre månader för tidigt medan hon själv var medvetslös. Det lilla barnet överlevde underligt nog. Man lade det i en korg med bomull i blöjan och Marys farmor var mycket där. De fem barnen blev sedan omhändertagna av andra familjer i byn. Hon nämner även att det förutom de friska byborna fanns en sjuksköterska som gick runt i byn och tittade till.
Mary berättar sedan om djurhållningen som hon också fick ta ett stort ansvar för under tiden som spanska sjukan härjade. I sin beskrivning nämner hon en bäck, Skogbäcken (Lavabäcken), som under sin färd genom byn bitvis rinner i en djup ravin. Över den bäcken behövde man dagligen driva kreaturen till och från bete (norr på lägderna respektive öst om bäcken). I denna del av berättelsen tycks det även finnas lite inslag som inte specifikt är från tiden för spanska sjukan utan hänvisar till upplevelser från andra tillfällen.
Ja, spanska sjukan den minns jag som om den hänt nyss, den satte en prägel på mig, jag glömmer det aldrig. Det var sensommar eller höst som vi sa. Kor, får, getter och kalvar gick ute och betade på lägderna runt om men hästen var alltid tjudrad. På morgon skulle alla djuren släppas ut att beta sedan de var mjölkat färdigt men innan man började mjölka så måste man skaffa bort gödslet och strö torr mossa under alla djuren. Jag fick mjölka getterna så långt jag hann och de var bråttom för de andra (Jonssons) skulle mjölka åt halva byn. Jag fick jaga ut korna och alla djur på bete ”nol” på lägderna.
På morgnarna gick det bra. Då var jag tvungen att springa ”ystom” bäcken till sommarladugården och släppa ut fåren. De kom själva bara vi öppnade dörren. Vi hade bara spänger över bäcken och de gungade när vi sprang. Det var lite kusligt när det var högvatten och det var strömt. Jag var så rädd ibland. Fåren däremot behövde fara runt till farbror Alfreds bäckbro, där man kunde körda med hästar över, eftersom de inte kunde gå på spänger. Över bron for vi med djuren morgon och kväll under höst och vår samt på sommaren då vi också hade korna i sommarladugården. Tänk en unge på bara sex år, det skulle aldrig gå nu. Jag kan känna vad jag kände då.
På kvällarna skulle alla djuren in och vara på plats tills de skulle mjölkas. För det mesta gick alla i sina bås men det kunde hända att de gick fel ibland och då måste man flytta på dem. Man hade ett björkris i handen för att de skulle lyda. Sedan alla var på plats då skulle jag springa och hämta fåren ”nol” på lägderna och fara med dem till sommarladugården och föra dem runt till körbron. Och det tog tid, det ena fåret sprang hit och det andra dit. De var inte så lätta att göra med när jag skulle springa efter dem. Det var redan skymning på kvällen och då var jag så otrygg. Jag sprang och grät och bad ”Gode Gud hjälp mig”. Jag var så rädd och otrygg och de var ingen annan som kunde hjälpa för alla hemma och hela byn var så sjuka. När fåren och kalvarna var förda till sommarladugården och jag äntligen hade fått in dem och hakat igen dörren då önskade jag att ha fått krypa ned hos dem i ladugården eftersom jag gruvade mig för att gå över spängerna. I den minsta skugga som rörde sig tyckte jag att det var döda som rördes i buskarna, så rädd som jag var. Och det satte spår i mitt liv tills jag var nästan vuxen. Den tiden glömmer jag aldrig men jag vill inte vara utan den erfarenheten.
1 Mary Gunhild Grahn (f. 1912), berätterskan, senare gift med Henrik Holmfrid Hellgren (f. 1911) från Skog
2 Nils Jakob Grahn (f. 1907), bror till berätterskan
3 Jonas Rickard Grahn (f. 1877), son till Jakob Eliasson Grahn (f. 1842) från Baktoberg (Djupdal) och hans första hustru Anna Brita Nathanaelsdotter (f. 1844)
4 Magda Elisabet Grahn (f. 1909), syster till berätterskan.
5 Anders Natanael Grahn (f. 1910), bror till berätterskan
6 Anna Maria Plån (f. 1874) från Siksjönäs
7 Hugo Natanael Bäckströms (f. 1905) mor hette Marta Cajsa Plån (f. 1867) och han var därmed kusin till berätterskan på mödernet. De var även tremänningar fädernet eftersom hans far Johan Reinhold Bäckström (f. 1877) var kusin med berätterskans far.
8 Det är oklart vem denna Helga Jonsson var. Möjligen kan det ha varit Helga Maria Jonsson (f. 1907), dotter till Jonas Olof Jonsson (f. 1881) och Maria Amanda Engman (f. 1887) i Skog.
9 Elof Waldemar Grahn (f. 1898)
10 Elias Engelbert Grahn (f. 1896), emigrerade sedan till USA och tog sig där namnet Bert
11 Nils Petter Jonsson (f. 1994), bror till Karl August Jonsson
12 Karl August Jonsson (f. 1885), kallades även för ”Kalle-Marn”, bror till Nils Petter Jonsson
13 Emma Lisa Eliasdotter (f. 1858), från Ormsjö i Dorotea, andra hustru till Jakob Eliasson Grahn (f. 1842) och styvfarmor åt berätterskan
Mor Emma Grahn, en av hjältarna i berättelsen med maken Jakob Eliasson Grahn.
ett bidrag från E. Grahn
foto ur Curt Hellgrens album