I nio år har vi tuffat omkring i pappa Gustafs gamla Volvo. Den är van att köras av gubbe med keps. Men nu är den epoken över för den har flyttat till Dorotea.
Enligt registreringen är den inte beige utan ljusbrun. Men den är mera ljus än brun så …
Batteriet har dött. Men vi vet att den alltid startar bara den får ström.
Elin har lärt sig av sin pappa att alltid skrapa rutorna noggrant. Jag har lärt av min pappa att skrapa fram en glugg. Resten tinar av sig själv bara motorn blir varm. Men hon får som hon vill.
I bakluckan ligger vinterdäcken och stålplattan som skulle tynga ned bakhjulen. I baksätet startkablarna och kupén är full av minnen.
Inga problem med däck eller batteri. Den nya ägaren vinschade upp bilen snabbt och enkelt och drog fast hjulen med spännband. Men vi fick muta dem med kaffe och kärleksmums.
Den gamla Volvon blinkade inte ens. Och det var helt okej för oss också att den lämnade gården.
Nu är bara en gräsfläck kvar där den stått sen i somras – och skylten ”Privat P-plats”. (Ett skämt från när vi nyss flyttat upp från Stockholm.)
Stanley Almqvist
f.d. Volvoägare
Vilken tom fläck det blev