Efter flera år av genomtänkt och välartikulerat motstånd, har vi slutligen köpt en motorgräsklippare. Vi tänkte bejaka ängsmarkens blandning av blommor och gräs. Lite tuvigt och vildvuxet. Men flera bybor har den senaste tiden tyckt att vi också ”måste köpa oss en åkgräsklippare”.
Så det gjorde vi inte. Men nu står den där: en gul självgående Stiga som finhackar gräset. Elin gillade inte färgen. Fast egentligen är det bara hennes förkärlek för sin röda ”handjagare” som tar sig såna uttryck. (Jag är en djupsinnig psykolog.) Slåtterbalken är ju också gul och den har aldrig stört henne, inte estetiskt i alla fall.
Med tusentals kvadratmeter möjlig gräsmatta som ropar på förbarmande har vi bestämt oss för att inte låta allt bli ängsmark. Om inte annat som en hyllning till morbror Gunnars golfgreen till gräsmatta.
Mer grönska i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
undfallen