Ett intressant fall

För några år sedan bad en webbplats mig att skriva om döden. Tja, varför inte?
Så här blev det; en berättelse om livet och döden för 14 år sedan:

Jag väntade mig att döden skulle kännas dramatisk eller åtminstone ödesmättad. Men här låg jag på Södersjukhuset och förvånades över att livet var så futtigt att det bara kunde ta slut, så där bara.

Finklädd i landstingets kläder och utan slangar, i sängen på Södersjukhuset.

Nej, ingen väntade sig att jag skulle dö i natt. Men den svaga liklukten från min vänstra fot vittnade om att döden långsamt tog bit för bit av mig. Tabletterna blev fler för varje dag. Slangar och sladdar fästes över hela kroppen. Radiosändaren som var kopplad till mitt hjärta väntade på att få skicka sin larmsignal genom korridorerna.

De berömda kötiderna i den svenska sjukvården existerade inte. Jag rullades mellan operationssalar, intensivvård och röntgenanläggningar utan dröjsmål. Det finns fördelar med att vara ett intressant fall.

I sängen mitt emot min låg en gammal man som jämrade sig dag och natt. Det är märkligt tänkte jag; De flesta tror nog att han är en djupt religiös människa eftersom han ropar på Jesus och Gud hela tiden. Medan jag hörde att det var en man utan relation till Jesus.  För det vara bara ångest och rädsla mellan honom och Gud. Snart skulle han möta sin skapare och han var livrädd.

En kväll när sköterskan kom in för att bädda om den gamle passade han på att fråga;
– Tror syster att jag kommer till himlen?
Sköterskan som var van vid både lidande och död svarade sakligt:
– Jag vet inte.  Jag är från Sri Lanka, jag är buddhist.
Och fast situationen var djupt tragisk kunde jag inte låta bli att se det ironiska i situationen. Sånt här händer bara på film, tänkte jag.

Veckorna gick och när alla specialister var överens om vad som höll på att ta mitt liv fick jag besök av en kurator. En trevlig och hjälpsam kvinna som satte sig på sängkanten och undrade om jag förstått hur svårt sjuk jag var. Jag visade ju ingen krisreaktion. Hon återkom flera gånger och undrade över varför jag var så lugn och samlad. Även hon verkade tycka att jag var ett intressant fall.

Som kristen undrade jag förstås om jag borde berätta för henne om Jesus. Men hon verkade inte behöva höra det. Och jag behövde inte höra fler psykologiserande förklaringar om varför en tro kan hjälpa i svåra situationer. För hur det än var så låg jag och vilade, inte bara mot Landstingets kuddar, utan också mot min inbyggda tillit till Jesus. Jag säger inbyggda, för allt sedan min barndom har jag haft kontakt med ”den Osynlige”. Jag har aldrig tyckt att jag haft en stor eller stark tro som kan förflytta berg eller så. Men till min förvåning upptäckte jag en annan sida av tron. – Tilliten och förtroendet för Gud.

En läkare som förmodligen gått på empati-kurs frågade:
– Är det inte orättvist att du drabbats av allt det här?
– Varför då? undrade jag? Varför skulle det inte kunna drabba mig?  Det kan ju drabba vem som helst.

I livets villkor ingår att man en dag ska dö. Där ingår också att man kan bli sjuk. Det är inget konstigt med det. Men i livets villkor ingår också att människor får ha kontakt med Gud. Att han till och med längtar efter det. Jag tror att det är den största tillgången man kan ha när livet håller på att ta slut.
Det fick jag se även den vinter när jag vakade jag vid min fars dödsbädd. På frågan om hur det kändes inför döden svarade han lite banalt:
Det är inte roligt.
Men han var trygg i sin tro när han stilla somnade in.

Månadens utsikt från min sal på sjukhusets baksida.

Jag överlevde alltså – med Guds hjälp och många läkares förenade ansträngningar. Och jag hoppas få leva ett bra tag till, även om jag passerat mitt ”bäst före-datum”. Hela livet är egentligen ett intressant fall.

Kallbrand är att dö en smula. Faktiskt med liklukt och allt. Tyvärr har jag ingen bild när det var som värst. Här har livet ändå segrat och läkningen hunnit en bit. Men stortån var ändå bara en liten detalj. 

Stanley Almqvist
ett intressant fall