En kvarnsten

Det är förstås en underdrift att gården har spår efter Alex Nilsson. Men ibland blir man särskilt påmind.

Nedanför förstutrappan ligger en kvarnsten. En bit upp efter bäcken fanns kvarndammen som hör till stenen. Morfar hade hand om byns kvarn. Trots sin astma stod han i mjöldammet och jobbade. Och när kvarnen lades ned tog han med sig en överbliven sten.

Den blev först bordskiva i mormor Lillys trädgårdsbord. Många gånger satt vi där och drack rabarbersaft.

Här fikar mina äldre syskon med hela familjen och familjen Nilsson i Skog. Killen med den lustiga 50-talsmössan är morbror Maths. Jag var ännu inte född. Men kvarnstenen låt stadigt på sin betongpelare.

Bara det här med astma påminner oss dagligen om Alex. Det här huset är vant vid astma. Både Alex och Edit och nu Elin har astma. Bilden av morfar som tar sin kortisonsprej i motljuset vid köksfönstret är fortfarande tydlig; det lilla pysljudet från sprejen och den hesa andningen.

Man ser tydligt de sprialformade skårorna som skulle leda mjölet ut mot ytterkanten medan det finfördelades. Urtagen på båda sidor om hålet gav fäste åt axeln som drog runt stenen med kraften från vattenfallet.

I boden i den gamla ladugården hittade jag också den här namnskylten med morfars gamla adress. Förmodligen har den suttit på någon låda med verktyg eller utrustning han hade med sig i timmerskogen?
Det ringer ett minne i bakhuvudet när jag ser skylten. Jag har sett den och hållit i den tidigare.

Mer vattenkraft i Skog och Mark!

Stanley Almqvist
minns