Arbetsmiljön år inget att klaga på! Foto: Elin Almqvist
Alla lampor blinkar till och det mullrar hotfullt i fjärran. Det betyder kafferast på mellan en kvart och två timmar pga elavbrott eller farlig el. Förutom de spontana avbrotten har vi planerade avbrott. Förra måndagen var till exempel strömlös fram till eftermiddagen. Mellan strömavbrotten distansarbetar jag.
Alla vattendrag omkring oss är ödelagda för att ge elkraft. Men trots det är tillgången till el darrig här. Kan man tänka sig att driva någon professionell verksamhet när man inte vet om maskinerna får ström – eller om strömmen slår ut maskinerna så att veckor av arbete förstörs?
Tacka vet jag postverket! Lantbrevbäraren kommer varje dag oavsett om det åskar. Varje dag får jag min tidning Dagen till eftermiddagskaffet. Om strömmen stått oss bi har jag visserligen läst tidningen på Internet innan den kommer. Men man får i alla fall en trevlig promenad till postlådan.
Eftersom distansarbetaren även har långt till inköpen beställde jag en apparat per postorder. (Det vill säga på Internet.) Och eftersom man numera kan följa paketets gång på nätet visste jag när paketet kom fram till postkontoret. Jag fick ut det efter en viss muntlig övertalning. Fyra dagar senare kom avin med lantbrevbäraren. Distansarbetare får inte ha bråttom.
Men det är ju bra så länge grejerna kommer fram. Värre är det med större saker som går på lastbil:
”Jo, vi har en lastpall med trycksaker till dig,” säger en röst i telefonen.
”Bra. Välkomna!” svarar jag.
”Men det är adresserat till Skog. Ska vi verkligen köra ända dit? Kan du hämta det här i Strömsund?”
”Det är ju typ 15 mil!” invänder jag. ”Har de inte betalt för leveransen ända fram?”
”Då får vi väl åka extra då,” suckar martyren på åkeriet.
Lastbilschaufförer har ju sin speciella ”charm”. Och med lite tålamod och övertalning brukar man få grejerna ända fram – trots att man jobbar på distans.
Förutsättningen för att jobba på distans är i alla fall Internet. Som tur är finns det – på sätt och vis. Bredband är naturligtvis till bara för de som bor nära jobbet. Hemma i stan konkurrerar flera företag om att erbjuda bästa bredband till lägsta pris. Här finns det helt enkelt inte.
Men kommer ni ihåg modem som man satte i telefonuttaget? Ett sånt där som tjöt och visslade när man kopplade upp sig. Såna har vi här. Och det räcker för att skicka lite brev och läsa en och annan sida på webben. Men att skicka ett jobb till tryck kan ta tio timmar, eller mer!
Under den tiden är naturligtvis telefonlinjen upptagen. Jag är oanträffbar. Om man nu inte räknar med mobilen. Men det kan man inte. För även om man har Telia-abonnemang (det enda med täckning här) så fungerar den bara på framsidan av huset. Där jag sitter och distansarbetar är distansen några meter för stor.
Ofta går det snabbare att köra de tre och en halv milen till närmaste tätort, låna bredband där och åka tillbaka. Då klarar man samma leverans på en dryg timme.
Jag är en modern människa. Jag har trådlöst nätverk på gården som knyter samman datorer, skrivare, stereoanläggning med mera, men tvingas använda telefontjut för att prata med Internet. Det distanserar mig mer än nödvändigt från arbetet.
Politikerna har i sin outgrundliga visdom istället försett oss med digitalteve. Det fungerar utmärkt även här och ger oss massor med kanaler. Man kan slappa på distans.
Vi är alla moderna människor. Och det är förstås fler än jag som genomskådat myten om att tekniken tillåter oss jobba på distans.
”Och när börjar du jobba igen?” frågar kunden som får höra att jag sitter i Lappland.
För samarbetar gör man tillsammans med människor man kan möta i ett rum och ta en kopp kaffe med. I alla fall några år till.
”När kan vi träffas och prata igenom ett jobb?” frågar kunden.
Jo, jag kan flyga ned. Nähä, inte det …
”… men vi tar det när jag är tillbaka då”, svarar distansarbetaren.
Bredband till Skog och Mark!
Stanley Almqvist
Distansarbetande mediekonsult,
en fjärdedel av året från Skog
E-post: stanley@stanley.se