Trodde att en helikopter hovrade över gården. Men det var bara Elin som körde snöslungan.
Det kom ett par decimeter snö i natt. Ska försöka ta mig till brevlådan och kolla posten i alla fall 🙂
Rakt in i vintern!
Ljus och värme
Efter den sedvanliga väntetiden har vi äntligen fått hjälp med elen av Gustaf. Nu har förstukvisten blivit lite trevligare och lyser klart om kvällarna, som ni ser.
Den stora förändringen är ändå att keramikugnen kan köras igång igen. 1200 graders värme kan behövas som kontrast mot vinterkylan.
Och alla uttag och kontakter i hantverkshuset är bytta. Ett visst hopp om ny glaskupa på lyktstolpen tändes också. Det är trevligt 🙂
Skog har ju en stolt historia vad gäller elektriskt ljus. Kolla här.
Mer ljus i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
upplysningens vän
Vinterfixat
Som fastboende har man inte längre någon deadline för ”vinterstängningen” av gården.
Snöstickorna som brukar sättas ut i mitten av augusti behövs ju inte förrän i november, så varför inte vänta med dem?
Svaret borde vara ”tjälen”. Men en glad överraskning var att marken fortfarande var ganska mjuk trots en tid med minusgrader.
Värre var det med lökarna som borde ha planterats i höst. Men Elin spadade upp tre gropar och satte ut lökarna under snön. De ska ju ändå ligga ute hela vintern. Lite snö mer eller mindre, vad har det för betydelse i Lappland?
Sotaren var här och klagade på stegen. Och det hade han skäl att göra. Så vi tog ned den.
Den ser ut som ett verk av Gustaf. Och det är det säkert. Men den gav vika för snön från taket i våras. Så nu blir det lös stege i fortsättningen.
För nu är vinter här på allvar. Snöslunga fram och gräsklippare bort.
Fler vintrar i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
beredd
Hitt på nåt!
Årstidens växlingar verkar vara det enda som händer här, om man tittar på blogginläggen. Och det kanske är ganska nära sanningen.
Å ena sidan ska man inte underskatt naturens betydelse (speciellt inte här), å andra sidan händer det saker som är så intressanta att man inte tänker på att fotografera.
En samtalsdag i Lycksele är kanske inte så märkvärdigt. Det syns ju på att jag faktiskt tog mig tid att lyfta telefonen för en bild. Jag fick också träffa en vän från Stockholm. En ny bok på mitt förlag, ett intressant pedagogiskt projekt, ett besök jag inte kan skriva om, är sånt som ger mening åt den annars jämna lunken.
Men den goda sidan är att uttråkade barn tvingas bli kreativa.
Nya idéer i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
snart väldigt kreativ
Vit vecka
Det ser ut att bli en vit vecka. Inget ovanligt men efter ett dygns snöfall är den vitare än någonsin.
Hela mitt panorama ser du på bilden. Välkommen till min värld!
Fler flingor i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
vit, medelålders, man
Go´kväll
Höstkväll. Tidigare idag föll lite snöflingor över byn. Bara som en förvarning.
Själv försöker jag vänja mig vid hur gården ser ut numera, med den nya stugan och lamporna som lyser upp mörkret här nere vid byvägen.
Det här är liksom arbetsplatsen numera. Lite stökigt än med en tvättmaskin på förstukvisten och en blå plasttunna framför. Men visst är det trevligt med lyktor och lampor i höstmörkret?
Fler ljuspunkter i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
den upplyste
Friggeboden
Sedan vinterns snömassor tog taket av friggebodens förstukvist har den varit en sorglig syn. Conny tog bort det trasiga. Min bror Jörgen hjälpte oss laga väggen och ta bort den trasiga trappan i sommar.
Länge såg den ut så här: med gapande hål i ytterväggen där fåglarna kunde hämta glasull till sina bon.
En hel del plankor behövde bytas tillsammans med den råttanfrätta isoleringen.
Virket vi hade hemma räckte till halva väggen. Resten får vi ta senare.
Ny färg så står väggen emot väder och vind igen.
Lite vitt på knutar och fönsterfoder så ser det ut som ett traditionellt litet hus.
Nu är insidan urstädad också. Bara en ny ytterlampa som fattas. Nåja – ett och annat i underhållet återstår kanske fortfarande. En stuglyftning, laga hängrännor, gräva runt väggarna etc.
Mer underhåll i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
underhållare
Framtidsutsikt? Tvärtom!
Det här var utsikten från vårt köksfönster någon gång efter 1985.
Gunnar hade nyss byggt sin stuga.
Staketet står kvar.
Ladugården står kvar.
Lägdorna är helt fria från lövträd, till och med vid dikena!
Gäststugan, vårt uthus, friggeboden och lilla förrådet var inte byggda än.
Undrar vems vedhög som ligger bortåt tomtgränsen?
Under det lilla paraplyet går nog Ruth, som följer sin farfar med plasthinken.
Fler bilder från Skog och Mark!
Stanley Almqvist
historisk
Sommarsummering
Nu när den första frosten väckt oss kan man sammanfatta sommaren med den här bilden:
Vi har inte haft så många gäster som vanligt. Men våren och sommaren har gått åt till de nya husen och utvidgningen av gården. Vi har inte gjort så mycket annat. För oss som inte är så snabba och bra på kroppsarbete har det räckt till. Men några av besökarna har hjälpt oss duktigt.
Elin har för första gången bara haft semester – inte sommarlov som hon är van vid. Bara hälften så långt som ett sommarlov. Och det sedvanliga firandet av höststarten med båtresor och god mat görs inte alls i den här kommunen. Men kanske uppvägs det av bärplockning så nära gården?
När jag gick runt ängarna och fick se gården från det här hållet blev jag förvånad. Man ser nästan alla hus och bodar från det här hållet. Bara trädgårdsskjulet och växthuset gömmer sig.
Fler hus i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
fast
Bärmark
För första gången har jag åkt upp mot myrarna på ”Kristers väg”. Det är morfars gamla marker. Överallt ser jag spåren av deras arbete.
Här brukar Elin plocka bär. Hjortron, hallon och blåbär. Det är ju bara ett par kilometer hemifrån.
Nu följde jag med för att fika vid vägens ände; eller så långt Elin vågar köra med bil. Traktorvägen fortsätter en bra bit till.
Döda träd står kvar. Precis vad som behövs för att vissa arter ska överleva.
Här gick jag som barn, innan man kunde ta bilen hit. Varje år när hjortronen skulle plockas, hela familjen på rad, pappa långt före alla, sen storasyskonen, mamma och sist jag; sladdbarnet som stapplade efter med sin hink. Redan då lovade jag mig själv att aldrig plocka bär när jag blev vuxen. Och det löftet har jag hållit.
Men jag gillar ändå landskapet; stämingen på vägen, ljuset som silar genom magra granar och myrarnas färger.
Nu klara mina fötter inte längre att gå så långt. Därför är skogsvägen enda möjligheten att komma ut hit.
Fler upptäcktsfärder i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
återvändare