Coolaste skolan!

Elin på sitt nya jobb; skolgården i Malgovik. Det är faktiskt Sveriges coolaste skola. Här sattes Sveriges köldrekord -53 grader på luciamorgonen 1941.

En stor skylt utanför skolan berättar om köldrekordet. Så det är bara kalla fakta: Malgoviks skola är Sveriges coolaste.

Här jobbar Elin som fritidsfröken med mera över sommaren. En annan fördel med Malgovik, tycker Elin, är att pendelavståndet bara är hälften så långt som till Vilhelmina.

Högre temperatur i Skog och Mark!

Stanley Almqvist
lagom cool

 

Den vita våren


Gården i dag: torsdag 3 maj 2012

Folk söderut har svårt för den vita våren. De kallar den för ”vinter” eftersom det är den enda gång de är vana att se snö.

Själv hade jag svårt för den långa bruna period, mellan snösmältning och grönska, som de kallar vår. Flera veckor av blöt barmark i väntan på ”vårtecken”.

Häggens knoppar är sprickfärdiga, där den står mitt i snön. Inget konstigt med det. Ändå är det kanske det mest imponerande; att sommaren ligger beredd att slå ut medan snön ligger halvmeterdjup på ängarna. Det gäller att utnyttja den varma årstiden maximalt för att växa och utvecklas i det här klimatet.

Tiden ”mellan hägg och syren” (som talesättet lyder) inträffar någon månad senare här i södra Lappland. Men vi har inte samma årstider. Samisk tradition lär räkna med åtta årstider. Jag känner inte till dem, eftersom den samiska traditionen upphörde med farmor och farfar. Men jag kan ju själv se att vårvintern som är så omtyckt här uppe saknas som årstid i svenska språket och svenska skolan.

Fler årstider i Skog och Mark!

Stanley Almqvist
vårspanare

 

Natur?

Småfåglarna är glada över feta frön och nötter. Även om de hittar mat i skogen är det roligt att få dem på besök. Och naturligtvis är det en projicering att de är glada. Det är förstås vi som är glada över att se dem.

Man blir glad av naturen. Så här års får himlen bebisfärger av kylan. Ljusa pasteller i kalla nyanser: ljusblått, rosa och gult.

Hagsätra T-station

Vår nya utsikt ser ut så här, sedan i går kväll. Hagsätra tunnelbanestation, där spåret slutar och tågen vänder.
Nästan som i Skog. Där slutar också vägen och bilarna vänder.

Det är sådär trettio år sedan vi levde förortsliv senast. Då mest en övernattning inför nästa dag på jobbet i innerstan. Så det ska bli intressant.
En hjälpsam kille som släppte in oss i källargången till huset och hjälpte oss hitta sa: ”Säg inte att ni bott på Söder här. Då kan ni bli nerslagna. Lappland är bättre att säga.” Så vi säger väl det: Vi kommer från Lappland och bor här på sjunde våningen. Sämre utsikt har vi haft – men även bättre 🙂

Bättre utsikt i Skog och Mark!

Stanley Almqvist
förortsbo

Julbak i Umeå

Årets syskonbarns-julbak blev i Umeå. Bara västerbottningarna kom. Jörgen och Bippi var bonus. Bak och pysseldagen är alltid mysig.

Traditionen startade på den tiden då alla: Elin, jag och alla syskonbarn var singlar. Ingen orkade baka pepparkakor och koka karameller själva. Men tillsammans blev det roligare!

Nu har de sina respektive och barn. Men vi bakar gärna ihop ändå. Det är som goda minnen i repris varje år! Här är det Isak som bakar vid sidan av Elin.

Ett år när en medicinare var med på bakningen kom vi på att; om man gräddar pepparkaksgubbarna på röntgenplåtar istället för bakplåtar ser man skelettet. Då upptäckte vi vad som knastrar när man tuggar! En riktigt rysare i kristyr.

Jag är fortfarande road av tanken och gör mina skelettpepparkakor varje år 🙂

Såna lekar ägnar sig inte Edvin åt. Han är en seriös bagare som arbetar under största koncentration.

Små hjärtan, små stjärnor och små änglar är populärast. De är godast att äta som tunna chips med pepparkakssmak!

Sara kokar chokladkola som hon snurrar in som prydliga bitar i smörpapper.

Seths knäck är den enda som duger. Och det blev enda julgodiset, tillsammans med Saras chokladkolor, i år. Ingen kunde göra Märtas marsipan. Det gjorde Elisabet i fjol. Några brända mandlar gjordes inte heller. Det brukar vi alltid göra annars.

Med stor elegans fyller Seth knäckformarna i en enda lång stråle knäcksmet som vandrar över brickan. Det är rutin!

Nästa julbak i Skog och Mark!

Stanley Almqvist
godissugen

 

Gammlias julmarknad

Aldrig förr har jag varit på Gammlia i Umeå. På min tid åkte man bara till Umeå för att gå på lasarettet, som numera kallas NUS. Eftersom mormor Lilly hade TBC blev det några resor till lungröntgen. Numera måste man åka till Umeå även för att handla eller äta ute.

Men när vi ändå var i stan måste vi ju kolla om Gammlia är värt ett besök.

Här hittade vi suovaskebab. En överraskande multi-kulti-rätt, men ganska given ändå. Renskav och kebabskav ser rätt lika ut. Släng skavet i ett pitabröd så har du plötsligt en renkebab.
Köttet i denna suovaskebab var hälften suovas och hälften skav. Lite sallad och sås fullbordar snabbrätten.

Hur det smakade? Nja … tror nog att suovas i original hade smakat bättre i pitabrödet, med grönsaker som passar till smaken.
Vanlig suovas som snabbmat kan man köpa på Slussen i Stockholm. Betyg på suovaskebab:
Två granar för smaken
Fyra granar för iden

Det är också första gången jag ser den här stocken som farfar Olle Almqvist huggit. En rekordgran från urskogen i fjällen som länsmuseet gärna ville spara. Så här ligger den på lit de parad bredvid sågverket på Gammlia. Minst lika intressant som Lenin, om jag ska jämföra.

Jag har en svart-vit gammal bild från hygget där en av huggarna sitter gränsle över stocken. Får leta reda på den.

Eftersom vår gård en gång ägdes av en smed kunde jag inte låta bli att prata med den här. Smedjan stod i hörnet av ängen närmast bäckravinen.
Smide är ett så charmigt material: rustikt och hårt men ändå med mänskliga avtryck. Lite som keramik. Jag köpte med mig några spikar och en lång krok att sätta på förstukvisten.

Apropå gården fanns en utställning om att underhålla gamla hus. Och flera gamla hus står ju som exempel på området. Högintressant!

Det var en riktig julmarknad. Gammlia bjöd förstås på mycket mer, men det blir ett annat besök.
Vi återkommer nog till Gammlia fler gånger. Betyg:
Gammlia får fyra granar

Fler utflykter från Skog och Mark!

Stanley Almqvist
upptäcktsresande

Ensamt och skabbigt

Julmarknaden i Skansholm var en ödslig tillställning. Elin fick inte sälja så många ljus; Solveigs vantar var populärare. Men vi fördrev tiden med att äta vofflor med goda vänner och prata med bekanta vid bordet intill.

Den här räven med den tunna skabbiga svansen strök runt vårt hus i hopp om att få tag på någon mus. Elin är tacksam för hjälpen. Men om jag har rätt om skabben kommer jägarna i byn att avliva den.

Bättre då i Skog och Mark!

Stanley Almqvist
stugsittare

Heligt = eljest

En av Vilhelminas kyrkogårdar, i allhelgonahelgen. Här ligger våra helgon, dem vi håller heliga. De som är speciella för oss.

Vid lyktan närmast ligger Märta, Gustaf och min syster Berit. Lite längre upp i bild ligger Lilly och Alex som byggt huset vi bor i. Till höger utanför bild ligger ”tant och farbror Karlsson” som tog hand om mig när mamma jobbade. Farfar Olle ligger på gamla kyrkogården.

Det roliga är att ordet ”helig” betyder ungefär ”eljest”. Det som är eljest på ett bra sätt; det är heligt. Så våra helgon är de som är oersättliga för oss, och varit bra för oss.

Helgontätt i Skog och Mark!

Stanley Almqvist
samlar helgon

En annan älv

Så här ser en riktig svensk flod ut. Vindelälven är ju en av Sveriges få oförstörda älvar. En väldig kraft som aldrig utvinns och aldrig ger miljoner till något halvstatligt företag i Stockholm. Älven är ett kärnkraftverk som bara flyter förbi.

När tillräckligt mycket av jorden spolats bort av vårfloden faller träden längs älvstranden. Men det är förvånande hur länge de kan klamra sig fast i nästan ingenting!

När vi hälsade på min bror Jörgen i Vindeln i söndags fikade vi nere vid forsen. Alla utom jag gillar att frysa och känna hur röken svider i ögonen.

Bullens korv och kokt kaffe är ju klassiker. Själv har jag inte förstått nostalgin bakom Bullens. I min barndom grillade vi falukorv. Men de smakade bra, kokade i sitt eget spad, direkt i burken.

Kvällen hemma hos Jörgen och Britthelen med ett par av deras barn och barnbarn.

Sara och Edvin. I lördags guidade hon Elin och mig i Umeå. Nu vet vi allt vi behöver veta om den stan: En trafikled och en älv som löper parallellt. Mellan dem ligger några kvarter med affärer. På andra sidan om trafikleden ligger sjukhuset NUS. Det är allt.

Vi bodde hos Saras syster Ruth och den gode Seth i Umeå. De flyttade norrut ungefär samtidigt som vi. Så vi är fortfarande inom räckhåll för varandra. Till nyår kan ni nog få se dem i Skog och Mark.

Fler älvar i Skog och Mark!

Stanley Almqvist
älva ;-P

Listigt

I Alfta, där Elin växte upp, finns en fabrik som gör lister och sånt som görs av lister. Föster och dörrar till gamla hus till exempel. Och det är ju precis vad vi behöver. Så vi hälsade på och pratade med Bo Hedlund som har hand om det. Det luktade farbror Folke i hela huset; en lätt doft av kåda och slipdamm i luften! Maskiner som dånar. Gubbar som grymtar över jobben och sneglar lite misstänksamt mot besökare.

Vi har inte varit inne på Lindbloms sedan 70-talet. Fabriken ligger på andra sidan älven från Elins barndomshem. (Det som kallas älv i Hälsingland skulle vi nog kalla för bäck i Lappland.) Fabriken ligger alldeles vid vattnet eftersom den drivits med vattenhjul för länge sedan. Numera är vattenkraften en alltför stor kraft. Man har fått bygga tjocka betongmurar mot älven för att vårfloden inte ska spola bort fabriken.

Varje dag hörde man tutan när de öppnade och stängde, precis som i gamla tider när arbetare inte hade klocka. Ett ständigt brus av elmotorer och fläktar som lade sig över älvens brus hörde till. Inte förrän Lindbloms fabrik tutat och stängt av upptäckte man hur tyst och lugnt det blev. Många gånger har jag legat i hamocken på uteplatsen och hört lugnet lägga sig över älvfåran och villaområdet.

Gammalt fönster- och dörrfoder – som inte ser ut som krusigt låtsas-almoge – är svårt att hitta. Men här kan man specialbeställa. De gör precis vad som helst i listväg.
Ytterdörrar och nya fönsterkarmar gör man också. För hand. Precis som gamla spegeldörrar.

Tavelramar på löpmeter är en annan av Lindbloms attraktioner. Vi köpte ett knippe enkla och släta, ganska smala ramlister. Det kommer att passa bra på mina tavlor 🙂
En bunt med list för nya innanfönster fick vi också med oss. Bra att man har en snickarbod!

List och styrka i Skog och Mark!

Stanley Almqvist
överlistar kölden

Frälsaren från Karlskoga

En liten tjej som pratade lite med mig innan allt började. Trots utbyte av synpunkter på förtjänsterna med att ha klubba respektive kamera med blixt med sig, presenterade vi oss inte med namn. Men vem gör det i Vilhelmina? Inte många har vi lagt märke till.

Annars var det mest gamla människor i publiken. Vi hade alla samlats i Pingstkyrkan, Vilhelmina, för att möta mannen från Karlskoga; Rolf Söderberg. Han som alla hoppas ska lyfta församlingen.

Ledare för alla kyrkor i Vilhelmina och från hela södra Lappland var här. Högtidligt värre med bl.a. kyrkoherden och skogbon Ronny Thellbro.


Rolf Söderberg.

Kopplingen till Skog är inte så avlägsen. För några årtionden sedan var väl 50% av befolkningen här pingstvänner. David Fahlstedt berättade under mötet att från lilla Skog kom mer än ett dussin pingstpredikanter. Precis såna som Rolf. Och två pingstkapell fanns här – ett i varje by!

Men det var på den tiden. Nu är vi max en handfull kvar. Men vi möttes denna helg på Plassn.

Köket gjorde sitt allra bästa; nu ska de få veta vart de kommit! Förrätt av Västerbottensostpaj med rökt röding-mousse.

Huvudrätten var stilenligt älgstek med kantarellsås och ugnsbakad rotsakslåda.

Efterrätt: hjortronparfait med rullrån.

Alla minglade och pratade. Det finns inte så mycket mer att säga om kvällen faktiskt, utom att pastorsparet invigdes till tjänsten med bön. Köket stod för upplevelsen.

Vi hoppas på andra upplevelser framöver.

De nyanlända verkar gilla den lappländska menyn, men har inte ens börjat lära känna folket här. Men jag tror att det ska gå fint. Ni kan få se dem i Skog vilken dag som helst.

Välkomna till Skog och Mark!

Stanley Almqvist
är lättad