Livet i Skog och Mark
Maria Andersson dotter till Ann-Marie, systerson till Lasse i Rönnäs. Här tillsammans med Bengt.
Ett kusinbarn på Gustafs sida av släkten, Maria, hälsade på idag. De bor i Malmö till vardags.
Det blev lite bilder att titta på, en del prat om vem som var släkt med vem och hur. Men också lite allmänt prat om att söka sina rötter, om samiskt arv och annat att upptäcka.
Fler upptäckter i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
släkt
Härom dagen kom moster Birgitta Nilsson på besök tillsammans med Solveig Risberg. Vi lyckades få till en kopp kaffe och lite hårdbröd och det var trevligt.
Det är Birgitta och Gunnars stuga vi har som hantverkshus nu.
Det var länge sedan vi sågs. Men det här är ett besök för ännu längre sedan: en bild av moster Gittan och jag. Jag är finklädd i vit nylonskjorta och fluga. Mamma Märta har lagt på vita linneduken för sin bror med fru. Det var annat än hårdbröd det.
Stanley Almqvist
nevö
Skogs egen långdistanslöpare Bobo, Bo Broman, ska springa 184 km avbrutet bara av några minuters matpaus ibland. Han startar 21.00 lördagen den 6 juli.
Meningen är att samla in pengar till Vilhelminas kvinnojour.
”För att vi lever i ett otryggt samhälle och för att belysa problemet med att allt för många kvinnor och barn lever med våld i hemmet och i nära relationer. Kan jag med min löpning på något sätt bidra med att belysa frågan om våldet mot kvinnor och väcka debatt så vill jag göra det!” säger Bo Broman.
Ni kan läsa mer på hans hemsida: irun4uwoman.wordpress.com
Eller VK:s artikel: www.vk.se
Mitt på julafton var Elin med i Svenska kyrkan i Vilhelmina och berättade om julen för stora och små. Här kan du läsa vad hon sa:
Julberättelsen handlar om att Gud kommer.
Han kommer till dom små, till dom allra minsta.
Han kommer till dom som inte har pengar – eller makt.
Han kommer till dom som inte får plats, till dom som inte ens får finnas.
Han kommer till dom som “står sist i kön” och till dom som inte kan tala för sig själva.
Varför gör Gud så?
Gud kunde ha valt, en familj, som bodde i ett stort tjusigt hus, kanske ett slott.
Där alla fick allt de önskade sig i julklapp.
Men så var det ju inte.
Gud valde, en ung kvinna som inte hade just nånting. Hon bodde i en liten stad där ingen var särskilt rik. Alla var rädda, för det marscherade soldater överallt, så man fick passa sig. Landet hon bodde i var ockuperat. Och ingen fick göra som man ville.
Kvinnan hette Maria och hon hade en pojkvän som hette Josef, han var byggjobbare. De var förlovade och Maria väntade barn.
Varför valde Gud dom?
Gud kunde ha valt en bekväm resa med häst och vagn, för att hälsa på släktingar och fira.
Men så var det ju inte.
Gud valde att komma, med två som gick till fots till Betlehem, för att kungen tvingade dom. Kungen ville räkna alla människor och då måste hela släkten samlas på ett ställe.
Att gå till Betlehem var längre än att gå till Lycksele! Jag hoppas att dom hade en åsna – jo det hade dom nog, för Maria orkade inte gå så långt med sin stora mage.
Efter flera dagar kom dom fram, nästan sist av alla.
Varför gjorde Gud så?
Gud kunde ha valt ett fint hotell med mjuka sängar och god mat till Maria och Josef. Och en liten vagga till barnet som skulle födas.
Men så var det ju inte.
Gud valde en plats sist i kön. Och när det var deras tur, fanns det inga rum kvar. De knackade på överallt och på sista stället fick dom bo bland gårdens djur. Jag hoppas att dom inte behövde frysa. Men det blir ju varmt där djuren bor.
Där föddes en liten bäbis. Det var Jesus. Dom tog en krubba, en trälåda med hö som oxen åt ur. Den fick bli säng åt barnet.
Varför gjorde Gud så?
Gud kunde ha valt, historieskrivarna, kungen och alla hans ministrar, Dom kunde ha skickat bud, med ryttare, på snabba hästar, till hela världen, så att alla fick veta att Jesus var född.
Men så var det ju inte.
Gud valde, några ensamma, som satt ute på en äng och värmde sig vid en liten eld, mitt i natten. Ingen brydde sej om dom. Knappt ens fåren som låg och sov runtomkring.
Till dom skickade han en armé av änglar. Gissa om dom blev rädda! Dom var inte mörkrädda, dom var ju vana att jobba varje natt. Men det här var nåt dom aldrig hade sett.
Änglarna sa: Vi är inte farliga. Vi vill bara berätta om ett nyfött barn som ligger i en krubba här i stan. Alla änglar ropade att “Gud kommer med fred, till jorden”. Sen försvann dom. Och herdarna gick för att söka barnet.
Varför gjorde Gud så?
Gud kunde ha valt, ett hus, i ett land, under en tid när det var fred.
Och där barn kunde leka utan att vara rädda. Och Josef kunde bygga deras hus.
Men så var det ju inte.
Gud valde, att hjälpa Josef, Maria och barnet att fly, när det blev för farligt. Kungen var arg och jagade dom. Och dom steg upp mitt i natten, smög ut från huset och reste så långt bort dom kunde. Dom fick fara ända till Egypten för att vara säkra.
Inte förrän kungen var död kunde dom resa hem igen.
Men inte till Betlehem för det var för farligt, utan till Nasaret.
Varför gjorde Gud så?
Julberättelsen, handlar om, att Gud kommer.
Han kommer till de små – till de allra minsta.
Till dom som inte har pengar – eller makt.
Han kommer till dom som inte får plats, till dom som inte ens får finnas.
Han kommer till dom som “står sist i kön” och till dom som inte kan tala för sig själva.
Julberättelsen handlar om att Gud kommer till dej – han kommer till mej.
Han kommer, när vi är ensamma, rädda.
När vi flyr för vårt liv. Eller från vårt liv.
Han kommer när vi känner oss små, längtar efter honom och när vi söker honom.
Han kommer också, när vi vänder oss ifrån honom.
Varför gör Gud så?
Elin Almqvist
Årstidens växlingar verkar vara det enda som händer här, om man tittar på blogginläggen. Och det kanske är ganska nära sanningen.
Å ena sidan ska man inte underskatt naturens betydelse (speciellt inte här), å andra sidan händer det saker som är så intressanta att man inte tänker på att fotografera.
En samtalsdag i Lycksele är kanske inte så märkvärdigt. Det syns ju på att jag faktiskt tog mig tid att lyfta telefonen för en bild. Jag fick också träffa en vän från Stockholm. En ny bok på mitt förlag, ett intressant pedagogiskt projekt, ett besök jag inte kan skriva om, är sånt som ger mening åt den annars jämna lunken.
Men den goda sidan är att uttråkade barn tvingas bli kreativa.
Nya idéer i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
snart väldigt kreativ
En dag tog Mårten med oss in i ”gammstugen” för att visa oss älghornet. Men väl inne tog hela miljön över uppmärksamheten.
Här inne i hörnet har han prickat av alla Fridian-stolar har gjort. Över 200.
Snickaren Fridian var Mårtens svärfar som hade gården innan Solveig och Mårten tog över.
Här inne står en gammal svarv. Den kom till byn i mitten av 1800-talet. ”Säkert 200 år gammal”, säger Mårten. Och den fungerar än idag om man bara trampar igång det stora svänghjulet. Pallen som han vilar handen på här, har han svarvat på just den här gamla svarven.
En del moderna maskiner har också hittat in i verkstan. Men uppe under taket ligger mallarna för de traditionella stolar som skogborna använt i generationer.
Jag har själv en stol kvar med F.H. (Fridian Hellgren) ristat under sitsen.
Mer hantverk i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
också en konsthantverkare
Malgomaj, den långa sjön med det exotiska namnet. Det är en av Sveriges djupaste sjöar och sträcker sig från Laxbäcken till Stalon. Men sällan ser man någon båt på sjön.
Saknar vi båtkultur eller beror det på att man ser så liten del av den långa sjön?
Den lilla, lilla ön vid horisonten är målet för vår resa.
Överraskande nog finns det en småbåtshamn i Skansholm. Där ligger bland andra Krister Jonssons västkustsnipa. Det är en ”riktig båt” som man kan förvänta sig just på västkusten.
Men förr gick det stora båtar för passagerare och frakt i Malgomajdalen, som på bilden nedan: Båten Malgomaj ll vid år 1905.
Foto: Henning Lundberg.
Krister förvandlas genast till kapten när han tagit plats vid styrpulpeten. Ekolodet i den tidigare fiskebåten behövs knappast på Malgomaj. Det är ganska djupt överallt.
I aktersalongen har vi det skönt och avslappnat.
Jag kan inte minnas när jag senast var ute på Malgomaj.
Elin provar klipporna och saknar sin baddräkt. Hon som kallades ”Maja” under uppväxten kanske kan utnämnas till kvällens Malgomaja?
Malgomaj är 81 kvadratkilometer stor, har ett största djup på 117 meter och en längd av omkring 45 km. Som jämförelse kan nämnas att Vättern bara är tre meter djupare. (Enligt SMHI.) Namnet lär betyda ungefär ”sjön som man driver renarna längs”.
Fler båtturer för oss i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
sjösatt
Efter några bakningar som bisittare och lärling tog Elin ansvar för en egen bakdag i Skogs bagarstuga. Nu med hennes mamma, pappa och grannen Carina som bifigurer.
Byalaget jobbar för att kunna ha bagarstugan igång. Och vi använder den med glädje.
Elin ser förvånad hur de hemliga ingredienserna i degen jäser i hinken.
Det hemliga receptet är från byn. Elin invigdes i hemligheterna under nybörjarkursen i höstas.
Inget snobberi. En skurhink duger bra.
När degen jäst ska den rullas till bullar – som får jäsa igen.
Bullarna kavlas ut till tunna ”pannkakor”. Ungefär som pizzabottnar utan kant.
En randig kavel töjer ut degen i kavlingens riktning. Det behövs för att få kakan rund och fin. Elin fick tag i sin randkavel i sommar på Åsele marknad.
Med ett blåsrör får Elin bort aska och kol från ytan där brödet ska ligga och gräddas.
Med fjölen (tror att det kallas så på standardsvenska) lägger hon kakan i ugnen. Elin föredrar små kakor, som är lättare att hantera. Fjölen kan hantera mycket större bröd, som ni ser.
(Här kallar vi fjölen för fjala och de långsmala brödspadarna för spjalka.)
Se så prydligt! På mindre än en minut är kakan klar. Om man vill ha mjukt bröd, vill säga. Hårt tunnbröd gräddas några sekunder till bara.
Man får bara fyra bitar av den här storleken. Enklast att skära dem redan nu.
Resultatet radar upp sig på bordet allt eftersom de kallnat och lagts i påsar. Frysen nästa.
Mer bröd i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
mjuk tunnis
Sara har hälsat på. Hon tog sig en tur upp till Simonsbodarna. Här är hennes telefonbild från vindskyddet där hon tänkte sova. Lite extra spännande eftersom någon sett en björn på Skog-vägen härom dagen.
Nattsolen lyser över våtmarkerna.
På Stormyra hittade Sara den här gamla ladan som och förfaller. Ett minne från myrhöets tid.
Det gamla timmerhuset har Ronny Thellbro monterat ned och flyttat till byn för reparation och nytt tak. Kvar står järnspisen och en rulle taggtråd som ett minne från sommarbete och sommarboende getare på plats.
Jaktstugan i bakgrunden är så ruffig att det kändes bättre att sova under öppen himmel.
Fler utflykter i Skog och Mark!
Alla bilder: Sara Almqvist
utsövd
I Uppsala hälsade vi på syster Elisabet Väcklén och hennes färskaste barnbarn. Här ligger han i pappa Josefs knä.
Alla barn är märkvärdiga, mem märkvärdigast med honom är att han heter Oliver, Alf och Stanley i förnamn. Tycker jag 🙂 Det är kanske dags för femtiotalsnamnen Ronny, Conny, Sonny och Stanley igen? Vi som heter det är ju i farfarsåldern.
Josef och Taya med Oliver Alf Stanley Väcklén.
Tre generationer på samma bild. Hemtrevligt!
Fler Stanley i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
såklart