Fest i Kultsjödalen

Med vår tioåriga bröllopsdag som ursäkt gjorde vi oss en festdag i Malgomaj- och Kultsjödalen, i torsdags.


Elin tar en våffla på Norgefarargården. Bästa fiket vi kunde hitta i dalgången.
Här kostar våfflorna hälften av vad de kostar i Jämtlands turistfällor.

Första stoppet redan i Rönnäs, hos Sånglöf-Norbergs. Förmiddagskaffe och en liten titt på hur renoveringen av huset går.
Med ett kort stopp hos faster Tora i Strömnäs går färden vidare mot fjällen.

Visst är våra fjäll fina! Här är utsikten österut över Stalon och mot Malgomajsjön längst bort, bakom berget i mitten.

Innan maten hinner vi åka en sväng upp till Stekenjokk. Senast jag var här skulle de just fälla gruvtornet och rensa upp på området.

Fjällvandring à la Stanley; inom synhåll för bilen.

Elin blev genast förtjust i högfjällsplatån och springer ut över mossa och stenar.

Klimpfjällsgården är numera en italiensk restaurant. Mycket god mat och personlig service gör besöket till en angenäm upplevelse.
Ni måste bara prova det!
Jag valde menyn:
Till förrätt: Scampi på salladsbädd.
Till huvudrätt: Gnocci med renskav, tryffel och Karl-Johan-svamp.
Till efterrätt: Hallonsorbet och cappuccino.
Dryck: Alkoholfritt vin och mineralvatten.

Danskan i kiosken vid Trappstegsforsen bjöd oss på en kopp kaffe vid stängningsdags!

Tio år till i Skog och Mark!

Stanley Almqvist
maklig make

Att minnas


Elin luckrar upp jorden.

Graven efter Märta och Gustaf Almqvist planterade vi nya blommor på härom dagen. Märta växte ju upp här i Skog och paret bodde i byn några år på äldre dar. Ungefär när andra flyttade in till samhället, på grund av ålder, flyttade Märta och Gustaf ut till Skog.

Det har fallit på vår lott att vårda graven och på det sättet vårda minnet. Deras dotter, och min syster, Berit ligger i samma grav. Hon finns med på gamla svart-vita bilder med släkt och familj här på gården. Men mer om henne en annan gång.

Bara en bit ifrån Märtas grav ligger hennes föräldrar Lilly och Alex. Men deras grav sköts av kyrkogårdsförvaltningen, så vi har inget annat att göra här än att minnas en stund.

Fler minnen i Skog och Mark!

Stanley Almqvist
vill minnas

Midsommargäster


Vi fick också kransar!

Nu har vi flyttat. I onsdag morse rullade vi in på gården med bilen fullastad till bristningsgränsen. Vi lämnade Stockholm bakom oss i spöregn, rastade i myggmolnet i Tönnebro. Men här i skog var det myggfritt och uppehållsväder.


Ruth och Elin längs den oklippta uppfartsvägen till vårt hus.

Knappt hade vi fått in lådorna i vårt lilla flyttlass förrän fick besök av syskonbarn: Ruth och Seth med barnen Isak och Edvin. De firade midsommar med oss. Annars hade vi knappast orkat med det 🙂

Att binda kransar är blivit tradition förvaltad av kvinnorna i släkten; tidigare Elisabet, i fjol Noomi och i år Ruth.

 

Seth med Edvin på kärran och Isak vadar genom gräset på vägen. Slåtterbalken är trasig så allt har vuxit vilt ända sedan förra sommaren. Klippare, snöslunga och kompost måste känns som grundförutsättningar för livet här.

På midsommardagen sägs allt vara stängt. Vi är i alla fall vana vid det från Stockholms innerstad. Men i Skog hade kafeet öppet som vanligt. Vi avnjöt sommarens första fika med västerbottensostskorpor. Och det kommer att bli många fler.
I bakgrunden ser tanterna Risberg och Skoglund som fikade och berättade lite om byns äldsta historia.

Vi köpte några skivor och filmer i kafeets loppis också. Där finns det alltid något kul att köpa för en billig slant.

Mer fika i Skog och Mark!

Stanley Almqvist
återvändare

Vi grälar offentligt


Senaste numret av Du & jag med flera intervjuer med par om grälande.

Vi blev intervjuade i magasinet Du & jag om gräl. Vad vi grälar om, hur och när. Lite kul att tänka efter, faktiskt.

Nu har vi bara ett par dagar kvar i Stockholm. Och många av våra bekanta är så förundrade över våran flytt att det säkert blir någon intervju om det också. Vi har ju många bekanta i mediebranchen. Får se i höst 🙂

Fler intervjuer i Skog och Mark!

Stanley Almqvist
skogare på ingång

Hjälp på vägen

Vi tog en annan väg tillbaka till Stockholm. För det är ju hög tid att byta däck. Vi som bor vid Hornsgatan kör visserligen inte på dubbar. Men någon gång ska sommardäcken på. Så vi tog en sväng genom Hälsingland.

Det är vår och fåren ska befrias från vinterpälsen. Så moster Kristina kör saxen så att den går varm.


Lammet med svart lapp över ögat kallas förstås Sjörövar-Fabbe – förutom 11072 som är hans riktiga namn enligt alla myndigheter.


Många lamm blir det. Och nästan alla är vita med gul lapp i örat.


Ett rejält garage har han, bonden och elektrikern Jonte.


Han klagar inte bara på vädret. Han byter däck också.


En fika på det här så kan man åka vidare mot sommaren.

 

Provbor


Elin och Stanley i befintligt skick.

Nu är det bestämt: Vi kommer att bo i Skog från midsommar och året ut!

Det är ett litet äventyr. Men vi vill prova hur det fungerar att bo i byn. Kommer vi att kunna försörja oss eller får vi ”lappsjuka” av miljöombytet?

Vi får se. Men nu kommer vi med flyttlasset till sommaren. Men innan dess ses vi här i påsk.

Fler bofasta i Skog och Mark!

Stanley Almqvist

Storebror ser mig


Jörgen i sitt esse; predikar med hjälp av lite rekvisita och en massa skyltar.

Min bror Jörgen har, precis som jag, tillbringat mycket tid i Skog och besöker alltid gården några gånger om året. Nu fyllde han 60 år 24 mars. Det här är mitt hyllningstal till honom:

Jörgen och jag är ganska lika. Vi ser bedrägligt lika ut för dem som inte känner oss, har båda skägg och vi låter faktiskt lika. I alla fall på rösten. Inte ens mamma kunde skilja oss åt i telefon.
Ganska samstämda har vi varit. Vid enstaka tillfällen. Till exempel har vi stått på Stortorget i Gävle och sjungit duett i en megafon, medan förundrade turister flanerat förbi med mjukglassen smältande i små rännilar över handen.

Jörgen och jag är ganska lika. Vi föddes i var sin ände av femtiotalet. Han föddes till att bli lillebror i en syskonskara på tre. Men det blev jag också.
Rollen som lillebror var vikt för honom. Lillebror är en guldsits – har han många gånger förklarat för mig. Och den fyllde han tills våra föräldrar klantade till det och jag föll ned som en klump från ingenstans.

Rollen som storebror var påfrestande har jag förstått, trots det ointagliga försprånget på sju år. Han gick redan i skolan när jag föddes. Men han jobbade hårt på att ställa om till storebror. Ett år i slöjden ägnade han åt att bygga en gunghäst åt lillebror. En svart med röda medar och ett handtag som aldrig riktigt satt fast.

Det är Jörgens förtjänst att jag blivit så bra. Vad jag än gjorde fanns en storebror som tyckte att det kunde göras bättre.
Han tyckte om att retas. Det kan vara lite gulligt när en lillebror retas, men en storebror får inte retas. Inte med dem som är mindre.
En sju år äldre storebror kan ingen mäta sig med. Men jag har jobbat på det i ett halvt sekel och tycker att det gått något framåt, även om det gått långsamt. Det som fattas får man fantisera ihop. Fantasi är lillebrors privilegium, och enda tröst.

Min storebror och de stora grabbarna gjorde vad som föll dem in. Tunga förebilder som stack ut rejält på en liten ort som Vilhelmina. Att åka gata upp och gata ned i en gammal bil med högtalare på taket och skrika ut inbjudan till ”Gospel Night” var inget som generade dem. Dom ingav respekt med sin respektlöshet!
Artonåringar var oerhört mycket djupare än elvaåringar på den tiden. Vi smågrabbar fick jobba hårt för att hänga med.

Jag hann nästan ifatt Jörgen på bibelskolan i Gävle. Då liftade jag ned någon månad innan han drog vidare. Jag hann i alla fall sova på hans golv ett tag och ”sköta om” Gustafssons jordgubbar. Förutom att sjunga i megafon på Stortorget, som sagt.

Våra förfäder var kraftkarlar. Starka och sega kroppsarbetare. Det märks – på Jörgen. Han slår med viss förtjusning sönder ett uthus eller drar upp rötter med bara händerna.
Eller varför inte tala om hans kreativa sida och hans estetiska talang? Jörgen och jag är ganska lika, trots allt.

En god vän som är terapeut antydde härom veckan att mitt överjag var alldeles för dominant. Ni vet den del av en som enligt Freud är kontrollerande, pekar ut brister, styr och ställer med en. Men kan det bli annat med en sån storebror?


Jörgen har nyss flyttat till Vindeln, utanför Umeå. Men det här gänget som gratulerar är från Norsjö.

Stanley Almqvist

 

Josefina gift

Josefina gifte sig nyligen med Torbjörn Klint. Hon har rötterna i Skog genom sin pappa Maths Nilsson som växte upp här på gården. Hon är alltså min kusin.

I somras var brudparet i Skog. Alldeles nyförlovade satt de i vårt kök och var lite hemlighetsfulla.
Nu är Josefina och Torbjörn bönder, precis som hennes farfar Alex i Skog. Hos dem i Småland har de både kor, getter och andra djur. Bara att höra Josefina berätta om livet på gården är en upplevelse!

Josefina älskar Vilhelmina och Skog. Hon föddes ju på Plass’n och levde sina första år här. Och vi får säkert se dem igen här i byn.


Josefina älskar alla sina djur. Från kor till katter. Här är hon med en liten killing. Foto: Josefina privat

Fler besök i Skog och Mark!

Stanley Almqvist

50 år senare


I kväll har faster Tora hälsat på. Vi började aftonen i byns utmärkta kafe Skogsblommorna. När vi avnjutit halva högen av ostskorpor kom Tora på att det var ganska exakt 50 år sedan hon flyttade in i det hus som i dag är kafe. Strax efter nyår 1961 kom hon nämligen som ung evangelist till Skog, tillsammans med en kamrat. Det var ett dråpligt sammanträffande. Hon hade vardagsrummet där det nu är loppmarknad, sovrum i kontoret och köket var förstås kök. Och bara utedass. Då som nu fick de lov att ta dricksvattnet från gården intill; hos Natan som var mormor Lillys kusin.


Till middag åt vi förrätt av lantpaté med lingonchutney på kavring, varmrätten var fiskkryddad kinesisk köttgryta, precis som på nyårsafton. Tora prövade att äta med pinnar efter en kort instruktion. Men gaffel kändes ändå säkrare. Någon efterrätt orkar man inte efter det.


”Ungdomarna” ser ut att tröttnat? Kaffe och kakor bet inte på Elin som drack te. Under kvällen fick vi höra mycket om livet i Skog och Mark för 50 år sedan, när det bodde pingstvänner i vart och vartannat hus, då det fanns många ungdomar i byn och när det var livat i kapellet, eller ska vi säga kafeet? Tack för kaffet! Vi tar en kopp på Skogsblommorna i morgon igen.

Fler minnen från Skog och Mark!

Stanley Almqvist

Nya grannar

I går anlände den nya ägaren till granntomten; min kusin Conny med hunden Zorro och sonen Robin. Han
har tagit över fritidshuset efter sina föräldrar, så släkten fortsätter att samlas runt huset i Skog.
Man kunde nästan tro att det var två Conny som kom gående, eftersom Robin blivit så lik sin far.

Elin gillar att ha en hund på gården. Och vi gillar båda att det är folk hos
”Gunnars” igen. Elin bjöd på blåbärspaj i dag.
Nu när vi gått igenom de små praktiska bestyren blir det intressant att lära känna varandra. Först i tur står
snöstickorna längs uppfartsvägen. Det är Gunnars stickor men vi har satt ut dem de senaste åren.

Mer yngre folk i Skog och Mark!

Stanley Almqvist