Amanda och Jonas Åslund
Britt Bäckström Johanssons personliga berättelse på tavlans baksida:
Det är tidig morgon 1970. Tant Amanda sitter i sin gungstol. Hon började dagen tidigt. Det är kallt ute och morgonens norrsken lyser genom fönstret, som lyser grönt och frosten biter i knutarna.
Hon har redan gräddat våfflorna som Jonke ska få till kaffet när han ska hämta posten som ska lämnas in till postombudet Elsa i byn Skog.
Hon fortsätter dagen med vantstickning. Varje vecka har hon två par Vilhelminavantar med dekorativa stjärnmönster klara för att kanske ge bort till goda vänner eller sälja till självkostnadspris. Det är nära jul. Nästan alla ska ha såna vantar till julklapp från henne. Det är en mycket bråd tid för Amanda. Hon ska hinna ställa i ordning julpaketen till barn, barnbarn, grannar och vänner.
Medan dagen gryr läser farbror Jonas Åslund dagens text ur sin bibel. Det behövs verkligen en själslig spis innan dagen gryr och sysslorna tar vid.
Med min enkla bild vill jag berätta om dessa två människor som tillhört vår elit, som bröt vår bygd i vårt kära Vilhelmina, under svåra tider av oro i världen, tider av fattigdom och svåra sjukdomar som härjade som till exempel spanska sjukan då många hus tömdes när folk dog som flugor. Folk var svaga och hade dålig motståndskraft.
Jag skulle vilja berätta för er vilken stor levnadskunskap och lång livserfarenhet de innehar. De byggde sitt hem, odlade jord, bröt ännu mera mark och trots slitet med jord, skogsarbete och djur, som då gav dem sitt uppehälle, måste så måste Jonas Åslund tjänstgöra som byapräst i helg och söcken. Han skulle ge människor den nödvändiga andliga spisen när det gällde sjukdom och elände som drabbade byns människor. Det berättade han för mig.
Och mor Amanda hon skulle då alltid sköta lagård och barn när maken var borta i arbete. Och det hände även att hon fick hjälpa till att i arbetet med att läsa ut folk som dött, dit hon då gick med sin bibel och läste vid båren där den döde fanns, till tröst för de anhöriga. Jag vet själv att hon for och läste ut Uno Forsberg. Vi var några barn som såg när hon svartklädd och med ett vitt förkläde och med bibel i hand gjorde hon det sista besöket i grannen Unos hem för att ge tröst till dem som lämnats kvar.
Med denna bild har jag försökt återge en liten del av dessa människors liv och leverne från tid som en gång varit. Två människor som bröt vår bygd i vårt kära Västerbotten.