Jörgen i sitt esse; predikar med hjälp av lite rekvisita och en massa skyltar.
Min bror Jörgen har, precis som jag, tillbringat mycket tid i Skog och besöker alltid gården några gånger om året. Nu fyllde han 60 år 24 mars. Det här är mitt hyllningstal till honom:
Jörgen och jag är ganska lika. Vi ser bedrägligt lika ut för dem som inte känner oss, har båda skägg och vi låter faktiskt lika. I alla fall på rösten. Inte ens mamma kunde skilja oss åt i telefon.
Ganska samstämda har vi varit. Vid enstaka tillfällen. Till exempel har vi stått på Stortorget i Gävle och sjungit duett i en megafon, medan förundrade turister flanerat förbi med mjukglassen smältande i små rännilar över handen.
Jörgen och jag är ganska lika. Vi föddes i var sin ände av femtiotalet. Han föddes till att bli lillebror i en syskonskara på tre. Men det blev jag också.
Rollen som lillebror var vikt för honom. Lillebror är en guldsits – har han många gånger förklarat för mig. Och den fyllde han tills våra föräldrar klantade till det och jag föll ned som en klump från ingenstans.
Rollen som storebror var påfrestande har jag förstått, trots det ointagliga försprånget på sju år. Han gick redan i skolan när jag föddes. Men han jobbade hårt på att ställa om till storebror. Ett år i slöjden ägnade han åt att bygga en gunghäst åt lillebror. En svart med röda medar och ett handtag som aldrig riktigt satt fast.
Det är Jörgens förtjänst att jag blivit så bra. Vad jag än gjorde fanns en storebror som tyckte att det kunde göras bättre.
Han tyckte om att retas. Det kan vara lite gulligt när en lillebror retas, men en storebror får inte retas. Inte med dem som är mindre.
En sju år äldre storebror kan ingen mäta sig med. Men jag har jobbat på det i ett halvt sekel och tycker att det gått något framåt, även om det gått långsamt. Det som fattas får man fantisera ihop. Fantasi är lillebrors privilegium, och enda tröst.
Min storebror och de stora grabbarna gjorde vad som föll dem in. Tunga förebilder som stack ut rejält på en liten ort som Vilhelmina. Att åka gata upp och gata ned i en gammal bil med högtalare på taket och skrika ut inbjudan till ”Gospel Night” var inget som generade dem. Dom ingav respekt med sin respektlöshet!
Artonåringar var oerhört mycket djupare än elvaåringar på den tiden. Vi smågrabbar fick jobba hårt för att hänga med.
Jag hann nästan ifatt Jörgen på bibelskolan i Gävle. Då liftade jag ned någon månad innan han drog vidare. Jag hann i alla fall sova på hans golv ett tag och ”sköta om” Gustafssons jordgubbar. Förutom att sjunga i megafon på Stortorget, som sagt.
Våra förfäder var kraftkarlar. Starka och sega kroppsarbetare. Det märks – på Jörgen. Han slår med viss förtjusning sönder ett uthus eller drar upp rötter med bara händerna.
Eller varför inte tala om hans kreativa sida och hans estetiska talang? Jörgen och jag är ganska lika, trots allt.
En god vän som är terapeut antydde härom veckan att mitt överjag var alldeles för dominant. Ni vet den del av en som enligt Freud är kontrollerande, pekar ut brister, styr och ställer med en. Men kan det bli annat med en sån storebror?
Jörgen har nyss flyttat till Vindeln, utanför Umeå. Men det här gänget som gratulerar är från Norsjö.
Stanley Almqvist
