Livet i Skog och Mark
Det här var utsikten från vårt köksfönster någon gång efter 1985.
Gunnar hade nyss byggt sin stuga.
Staketet står kvar.
Ladugården står kvar.
Lägdorna är helt fria från lövträd, till och med vid dikena!
Gäststugan, vårt uthus, friggeboden och lilla förrådet var inte byggda än.
Undrar vems vedhög som ligger bortåt tomtgränsen?
Under det lilla paraplyet går nog Ruth, som följer sin farfar med plasthinken.
Fler bilder från Skog och Mark!
Stanley Almqvist
historisk
En gång hade Skog en badsjö. Eller i alla fall en damm att bada i.
Skogbäcken dämdes upp där bäckravinen var som brantast och djupast. Fallhöjden användes till kraftverket.
Mårten, Harry, Ivan och Sten efter ett dopp i dammen 1940.
Dammen sedd nedströms år 1922.
Här är det stolta elverket med byns skönheter poserande framför. Byggarna har stolt bestigit underverket. Byns stolthet. Inte många hade el på den tiden. Man fick lov att göra den själv.
Fallet ser mycket beskedligare ut i dag. Foto: Bert Grahn
Foto: Bert Grahn
Men spåren efter kraftverket syns tydligt. Här är rännan där tunneln av trä låg och som ledde vattnet ned mot turbinen. Foto: Bert Grahn
Rester av det betongfundament som kraftverket stod på. Foto: Bert Grahn
Nu strömmar bäckens vatten vidare in i framtiden alldeles fritt och ostört. Foto: Bert Grahn
Fler plask i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
badkruka
Nu när den första frosten väckt oss kan man sammanfatta sommaren med den här bilden:
Vi har inte haft så många gäster som vanligt. Men våren och sommaren har gått åt till de nya husen och utvidgningen av gården. Vi har inte gjort så mycket annat. För oss som inte är så snabba och bra på kroppsarbete har det räckt till. Men några av besökarna har hjälpt oss duktigt.
Elin har för första gången bara haft semester – inte sommarlov som hon är van vid. Bara hälften så långt som ett sommarlov. Och det sedvanliga firandet av höststarten med båtresor och god mat görs inte alls i den här kommunen. Men kanske uppvägs det av bärplockning så nära gården?
När jag gick runt ängarna och fick se gården från det här hållet blev jag förvånad. Man ser nästan alla hus och bodar från det här hållet. Bara trädgårdsskjulet och växthuset gömmer sig.
Fler hus i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
fast
För första gången har jag åkt upp mot myrarna på ”Kristers väg”. Det är morfars gamla marker. Överallt ser jag spåren av deras arbete.
Här brukar Elin plocka bär. Hjortron, hallon och blåbär. Det är ju bara ett par kilometer hemifrån.
Nu följde jag med för att fika vid vägens ände; eller så långt Elin vågar köra med bil. Traktorvägen fortsätter en bra bit till.
Döda träd står kvar. Precis vad som behövs för att vissa arter ska överleva.
Här gick jag som barn, innan man kunde ta bilen hit. Varje år när hjortronen skulle plockas, hela familjen på rad, pappa långt före alla, sen storasyskonen, mamma och sist jag; sladdbarnet som stapplade efter med sin hink. Redan då lovade jag mig själv att aldrig plocka bär när jag blev vuxen. Och det löftet har jag hållit.
Men jag gillar ändå landskapet; stämingen på vägen, ljuset som silar genom magra granar och myrarnas färger.
Nu klara mina fötter inte längre att gå så långt. Därför är skogsvägen enda möjligheten att komma ut hit.
Fler upptäcktsfärder i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
återvändare
Malgomaj, den långa sjön med det exotiska namnet. Det är en av Sveriges djupaste sjöar och sträcker sig från Laxbäcken till Stalon. Men sällan ser man någon båt på sjön.
Saknar vi båtkultur eller beror det på att man ser så liten del av den långa sjön?
Den lilla, lilla ön vid horisonten är målet för vår resa.
Överraskande nog finns det en småbåtshamn i Skansholm. Där ligger bland andra Krister Jonssons västkustsnipa. Det är en ”riktig båt” som man kan förvänta sig just på västkusten.
Men förr gick det stora båtar för passagerare och frakt i Malgomajdalen, som på bilden nedan: Båten Malgomaj ll vid år 1905.
Foto: Henning Lundberg.
Krister förvandlas genast till kapten när han tagit plats vid styrpulpeten. Ekolodet i den tidigare fiskebåten behövs knappast på Malgomaj. Det är ganska djupt överallt.
I aktersalongen har vi det skönt och avslappnat.
Jag kan inte minnas när jag senast var ute på Malgomaj.
Elin provar klipporna och saknar sin baddräkt. Hon som kallades ”Maja” under uppväxten kanske kan utnämnas till kvällens Malgomaja?
Malgomaj är 81 kvadratkilometer stor, har ett största djup på 117 meter och en längd av omkring 45 km. Som jämförelse kan nämnas att Vättern bara är tre meter djupare. (Enligt SMHI.) Namnet lär betyda ungefär ”sjön som man driver renarna längs”.
Fler båtturer för oss i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
sjösatt
Mitt i det kompakta lugnet hörs plötsligt ett dovt brummande. Är det nåt biljud från teven? Eller är det någon skogstraktor som morrar upp efter vägen i jakt på nästa kalhygge? Nej, det håller i sig. Måste undersökas.
När jag kommer ner står det en stor blå lastbil en meter från köksfönstret. Motorn brummar och i hytten sitter en gubbe med hörselskydd med radioantenner och knappar på datorn. Jag vinkar men han ser inget.
Efter en stund kliver han ner och ut ur hytten. Jag hälsar och vinkar lite på en meters avstånd. Han blänger på mig och går utan ett ord bort mot backen där slambrunnen ligger. Slambrunn är en förskönande omskrivning för en skittunna i jätteformat.
På sätt och vis är det intressant att ha ett så litet och kontrollerbart system för vatten, avlopp och sopor. Allt ryms på gården. Det enda avfall vi genererar är från slambrunnen och de sopor som källsorteras. Slammet förenas väl med tätortens sköna sörja i något reningsverk där? Källsorteringen görs i Malgovik, en och en halv mil bort.
Lastbilsförare har sin ”speciella charm”. Men den här var minnesvärd.
Jag travar efter och plötsligt lättar han på höselkåpan och frågar: ”Vars ha du han nånstans?”
Förstår att han menar brunnen och pekar ner i det midjehöga ogräset några meter vid sidan om.
”Är det mycket”, dristar jag mig att fråga. ”Nä, de ä som de brukar.”
Slangen drabbas emellanåt av fullständig panik över vad den tvingas suga i sig!
En elefant med mycket lång snabel och alltså fylld med en stor känsla av äckel. Och vem har inte förståelse för det?
Mer sug i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
utsugen
Många frågar om det går att fiska i bäcken. Jag brukar svara att jag inte vet, men inte tror att det finns fisk i bäcken. Inte ens när jag var barn metade vi där.
Sara kollade i måndagskväll; tog en metrev, ett spö och sin entusiasm. På första kastet fick hon upp den här. Sen fick hon också en mindre fisk som hon släppte tillbaka. Men den här verkade ätbar. (Efter rensning och noggrann utforskning av fiskens alla inre organ. Urk!)
Skogbäcken är inte något av Lapplands mest imponerande fiskevatten. Men i kylväskan hem till Umeå låg i alla fall en påse hjortron och en prickig fisk av okänd art. (Det är en bäcköring meddelar Simon Lindblom från Krakow i Polen.)
Större fisk i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
har slutat fiska
Växthuset har gjort sitt på granngården, så vi fick ta över det. Eftersom en hel del kroppsarbete krävdes kom min bror Jörgen Almquist från Vindeln och hans dotter Sara från Umeå och hjälpte oss. Släpet fick vi låna av Marita och Robert, mina tremeningar i byn. Och Mårten gav goda råd om vinterskydd och grävde fram tillbehör ur förråden.
Med på resan kom också Saras kompis Karolina, den nya dietisten i Vilhelmina. Men det är en annan historia.
Jörgen är väldigt grundlig med grunden. Snören spänns och justeras i våg för utgrävningarna.
Grunden består av kraftiga kantstenar som användes för trotoarkanter förr. Tungt men stabilt.
Och Elin blev nöjd! Det är ändå hennes växthus. Här kan hon sitta och dricka te medan tomaterna mognar.
Markduk, grus, hyllor och nya glas. Det blir fint till våren 🙂
Mer tillväxt i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
äter tomater som en hel dietist
Många föreningar finns i Skog och Mark. Av ren nödvändighet. Varken marknadskrafterna eller politikerna är intresserade av så här glest befolkade områden. Därför måste vi hjälpas åt med att hjälpa oss själva.
En av föreningarna är vägföreningen Södra Skog. Varje enskild vägstump har sin egen förening. Vi hade nyss vårt årsmöte och såg över vinterns snö och sommarens grusningar. Snöröjning blev t.ex. 50% dyrare den här snöiga vintern.
De flesta fastighetsägarna längs vägen. Elin är sekreterare och Kalle med kepsen både ordförande och kassör. Mikael med mustaschen gör mycket av jobbet med vägen tillsammans med Krister (ej i bild). Längst till höger sitter vår närmaste granne (fritidsboende), Leif Skata, som vi träffar för första gången här.
Mer samverkan i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
förhärdad föreningsmänniska
Efter några bakningar som bisittare och lärling tog Elin ansvar för en egen bakdag i Skogs bagarstuga. Nu med hennes mamma, pappa och grannen Carina som bifigurer.
Byalaget jobbar för att kunna ha bagarstugan igång. Och vi använder den med glädje.
Elin ser förvånad hur de hemliga ingredienserna i degen jäser i hinken.
Det hemliga receptet är från byn. Elin invigdes i hemligheterna under nybörjarkursen i höstas.
Inget snobberi. En skurhink duger bra.
När degen jäst ska den rullas till bullar – som får jäsa igen.
Bullarna kavlas ut till tunna ”pannkakor”. Ungefär som pizzabottnar utan kant.
En randig kavel töjer ut degen i kavlingens riktning. Det behövs för att få kakan rund och fin. Elin fick tag i sin randkavel i sommar på Åsele marknad.
Med ett blåsrör får Elin bort aska och kol från ytan där brödet ska ligga och gräddas.
Med fjölen (tror att det kallas så på standardsvenska) lägger hon kakan i ugnen. Elin föredrar små kakor, som är lättare att hantera. Fjölen kan hantera mycket större bröd, som ni ser.
(Här kallar vi fjölen för fjala och de långsmala brödspadarna för spjalka.)
Se så prydligt! På mindre än en minut är kakan klar. Om man vill ha mjukt bröd, vill säga. Hårt tunnbröd gräddas några sekunder till bara.
Man får bara fyra bitar av den här storleken. Enklast att skära dem redan nu.
Resultatet radar upp sig på bordet allt eftersom de kallnat och lagts i påsar. Frysen nästa.
Mer bröd i Skog och Mark!
Stanley Almqvist
mjuk tunnis