Elisabet Väcklén tillbringade en vecka här i Skog. Det var 10 år sen sist.
Många minnen och berättelser gömmer sig i landskapet: ungdomsvänner, bäcken där hennes mormor tvättade, kåtan hennes far byggde där, barndomens somrar, morfar, mormor och midsommarkransar …
Men att vara i Skog betyder också att åka till Vilhelmina tätort ibland. Lunch åt vi på Bergmans – bästa fiskrestaurangen. Damerna tog räksallad medan jag höll mig till pizza med getost. Riktigt gott.
Efter tio år har man mycket att ta igen. Här pratar Elisabet med sin faster Tora Almqvist. Vi åkte också runt i Strömnäs och tittade till Toras gamla gård och de andra husen där Elisabets pappas släkt bodde.
Överst i Vojmsjön ligger byn Dajkanvik. Ovanför stranden stupar landet brant upp till gården där Elisabets man Alf Väcklén växte upp. Vi hälsade på svägerskan Birgitta som nu äger stället.
Utsikten från stranden i Borkan där Elisabet hade fritidshus var lika fin som alltid. Men det nya huset som byggts där var nytt och finare än någonsin.
Tillbaka i Skog tog vi det lugnt och unnade oss en utflykt upp till Blaikfjällets myrar.
Hit gick Elisabet med föräldrar och syskon för att plocka hjortron varje sensommar. Men i år kunde hon inte hitta ett enda bär.
Men kaffe kokt på björkved är i alla fall värt en utflykt. Och som ni ser kunde vi åka bil ända fram. Och det var tur eftersom varken Elisabet eller Stanley (till höger) klarar att gå de 3,5 kilometrarna.
I den samiska sommarens sista stund åkte Elisabet tillbaka till Uppsala. Augustimörkret lägger sig runt gården om kvällarna …
… och vinbären är mogna. Nu är höstsommaren här. Eller sensommaren som den kallas på svenska.
Stanley Almqvist
lillebror