I dag hälsade ett barnbarn till Amanda och Jonas Åslund på i Skog. (Amanda Åslunds vantar är fortfarande berömda.) Hon heter Gertrud Widholm och bor i Skåne. Sällskapet kom i en bil med fyra personer för att se Skog.
Gertrud ville återse sin mormors och morfars gård. Det var tretton år sedan sist.
Gertrud är dotter till Irma som var näst äldst av Amandas och Jonas åtta barn.
Gertrud tillbringade flera av sin barndoms somrar hos mormor och morfar. Huset är i dag i dåligt skick och ser inte ut som det gjorde förr. Men platsen är kvar – även om det växt igen så att man inte kommer fram till trappan.
Ladugården finns också kvar men det är svårt att ta sig fram dit eftersom det är så igenväxt och marken under grönskan är ojämn.
Platsen ruvar ändå på gamla minnen. Barndomens land bär man ju alltid inom sig.
Att låta det yttre och inre landskapet mötas kan ge näring åt minnesbilderna. Men det kan också visa att minnet är överlägset verkligheten som förvanskats av tidens förändringar.
såg fönstergaveln ut mot äng och fält.
Förändrad genom åren lyste marken.
Åren syntes sakta samla gräset
i glesa ruggar, äng och fält blev tuvmark,
mark-mossa smög sin in
ur granens skugga.
Skogsträden trängde nära,
ungtallar kom i ängen.
Sist stod det klart för fönstergavelns ögon
att de sonm brukat åkern lämnat världen
från andra sidan huset någon gång.
De hade flyttat
till en plats i jorden
till himlens åkerbruk
vid stora klockors sång.
Foto: Gertrud Widholm
Stanley Almqvist
glad guide