Anna Lovisa Wikström minns

Anna Lovisa Wikström mer känd som Lapp-Lisa minns barndomen i Mark. Så här berättar hon i sin självbiografi:

Ett av de arbeten jag hade att utföra var att smälta snö till vatten åt korna, fåren och getterna. Vi hade en djup brunn på gården, men på vintrarna frös vattnet, och då måste vi smälta snö. En stor gryta, som rymde sjuttio kannor, var inmurad i en liten stuga utanför ladugården, och i den öste jag snö och trampade och packade ihop, så gott jag förmådde, och så eldade jag under grytan med det ris, som fåren och getterna ätit löven av, och allteftersom snön smälte, gällde det att fylla på igen. Inne i ladugården stodo två stora fotogenfat, och dessa fyllde jag likaledes med snö, och då vattnet var kokhett, bar jag in det och slog det i faten och höll på så, tills de voro fulla. Vilket arbete det var! Mer än en gäng var jag bedrövad över att korna drucko så mycket. De dricka alltid mer snövatten än vanligt vatten.
Då jag smält snö för ett par dagars behov, fick jag hjälpa far att såga ved. Han körde hem stora stockar, och så sågade vi dessa, och ännu i dag avskyr jag att såga ved, därför att jag slet så ont därav i mina barnaår.
Nu hade far sytt mig ett par ”blötkängor”, som vi kallade hemsydda skor, och smort dem med tjära och fett. Jag. stoppade skohö i dem och satte dem på mig, men gjorde ingen min av att tacka, ty jag tyckte, att det var fars skyldighet att ge mig skor.

Relationen till fadern gnisslade emellanåt. Det är ingen hemlighet…

Anna Lovisa Wikström
ur boken Lapp-Lisa berättar