Till allhelgona tänder vi ljus på gravarna och pryder dem med kransar. Vi har ljusa minnen av tacksamhet och glädje av våra närmaste. Inget att vara rädd för.
Lilly och Alex Nilssons gravsten är inte lätt att läsa. Makarna som byggde gården som nu har nummer 46 i Skog. Varje år skickar sonen Maths Nilsson oss på uppdrag att pryda graven.
Lilly och Alex var ett par som började lite bakvänt. De arbetade hårt trots svåra sjukdomar. De var nog frestade att emigrera till Amerika någon gång, men det blev bara en koffert. De blev kvar i hembygden.
Ofta kallar vi den för Berits grav – fortfarande – fast både Märta och Gustaf begravts här.
Berit var bara 18 när hon förolyckades. Nu när jag själv är 60 och tänker på unga tjejer jag känner, slår det mig vilken fin liten tjej hon måste ha varit. Hon också.
Föräldrarna som hela livet sörjde sitt barn får nu dela viloplats med henne.
Augusta och Olof bodde i Strömnäs, längre upp längs Malgomaj. Farfar Olle föddes i Mesjön. Men hans far förlorade allt när han lurades att sälja skogen för lite kontanter. Familjen drog vidare och i Sjöberg hittade Olle sin Augusta.
Jag träffade aldrig henne eftersom hon dog innan jag föddes. Hon födde 12 barn och slet hårt som kvinnor ofta gjorde på den tiden.
Olof har jag vissa minnen av. Men deras största påverkan på vårt liv kom som en överraskning i vuxen ålder. Då konstaterades att de var samer. Olles far var ”nybyggarlapp” och vi vet att Augusta kunde samiska. Och på den vägen är det. Den begravda och bortglömda historien nystas upp.
Nu står vi vid graven och säger: Jupmelen raeffie, aahka jih aajja … (Guds frid, farmor och farfar.)
Vi önskar alla i Malgomajdalen och här uppe på ”Blaikfjäll-snyta” en fridfull allhelgonahelg.
Elin & Stanley Almqvist