Här står Lilly från Skog och Alex från Mark framför sitt omålade hus. Det byggdes 1933, för 90 år sedan.
Lilly ser så stolt och nöjd ut. Är det för huset eller de nya skorna och den tjusiga klänningen?
Men vem kikar ut genom köksfönstret och vem är parveln på bron?
Allt sedan dess har huset stått här, i sol och snö, i sorg och glädje. Vi är tredje generationen som bor i stugan.
Inte trodde mina föräldrar att någon skulle vilja bo här. Pappa suckade över att han nog arbetat förgäves på boningshuset och byggt uthus som ingen skulle använda.
Morfar Alex sörjde när han tvingades flytta till tätorten. Stugan stod tom i flera årtionden och han dog i tron att hans gård skulle förfalla och växa igen.
Och visst har det vuxit igen en del. Och visst har lagården förfallit. Men hans barnbarn bor i huset och Lillys köksträdgård ger skörd varje år. Några nya byggnader har kommit till. Livet går vidare.
Tack Lilly Grahn och Alex Nilsson för att ni höll ihop och höll ut. Det är arvet efter er.
Men någon fjärde generation blir det inte. Inte efter oss i alla fall.
Men vem vet. Det blir nog någon sorts fortsättning i alla fall.
Gratulerar till de 90 åren, kära lilla huset!
Stanley Almqvist
pratar med döda ting
och människor i minnet