2012: Första året

2012 är första hela året vi bott i Skog. Eller nästan hela året, för vi var i Stockholm två månader förra vintern. Men året har varit lärorikt ändå.

T-banestationen Hagsätra i januari.

Snön
Vi har lärt oss att snön är den stora ansträngningen. Klarar man bara värsta snösäsongen har man klarat av året. Och med lite hjälp från en och annan traktor fungerade det.
Vi kunde sitta i Stockholm och titta på webbkameran hur snön röjdes från uppfartsvägen.

Elin utanför skolan i Malgovik.

Jobben
Nästan lika viktig som snön är ekonomin. Elin har haft hur mycket jobb som helst, medan min verksamhet krympt med avståndet från Stockholm. Inte ens att jobba där i två hela månader hjälpte upp lönsamheten. Så vi gjorde oss av med lägenheten i söderförorten Hagsätra.
Nu bor vi i Skog och bara i Skog. Stockholm besöker vi några dagar ibland. Och då är det inte jobbet utan vännerna som är viktiga.
Det finns mer pengar i Stockholm. Det märks både på inkomster och utgifter. Slutsumman är ändå positiv – till Skogs fördel.

Husen
Under året har vi lagt oss till med grannfastigheten: Ett fritidshus, en varmbonad friggebod, en gäststuga och ett förrådshus. Efter en del akuta reparationer är läget stabilt där. Men en hel del nödvändigt underhåll återstår.
Ett växthus fick vi också i somras. Elin har funderat på det länge, eftersom hon gillar trädgård och köksväxter. Men klimatet är inte samarbetsvilligt.
Min bror Jörgen och hans Sara kommer till undsättning när det kniper. De ställde växthuset på plats och lagade hålet i ytterväggen på friggeboden.

Den går i skogen också.

Bilen
Elin säger att hon har lärt sig köra bil igen. Inte sedan hon ”körde rally” med sin gamla Saab i Hälsinge-skogarna har hon kört bil, så mycket och så gärna. Hon pendlar varje dag till jobben i Malgovik och Vilhelmina. Med pendlingen följer också tvånget att röja snö för att komma ut på morgonen. Men det fungerar i alla fall bättre sedan vi bytte bil.
Saaben vi hade när vi flyttade hit var så låg att den fastnade på snön så fort det kom ett par decimeter. Med Hundai-jeepen behöver vi inte panikskotta jämt. Vi kör bara över och genom snön. Dubbdäck är också en nyhet för oss som bott vid Hornsgatan, Stockholms enda gata med dubbdäcksförbud!

Miljön
På 1800-talet hade man kallat 2012 för ett nödår; ingenting har växt, ingenting har blommat som det brukar och inte ens hallonen hann mogna innan frosten tog dem.
Elin plockade visserligen rätt mycket bär. Hon gick en liten vända uppåt skogsvägen och kom tillbaka med en halv hink hjortron varje dag. Lite lingon blev det också. En massa vinbär följde med köpet av grannfastigheten. Men vi skördade till och med rönnbären för att testa den nya saft-majan.
Någon riktig sommar blev det aldrig. Ingen färgsprakande höst heller. Men det är sånt som händer ibland. Jag hade inga förväntningar på varma sköna somrar här.
Vi hade också färre sommargäster än vanligt. Ironiskt med tanke på att vi för första gången har en gäststuga! Men de som kom var trevliga och extra välkomna.

Elin har lärt sig baka tunnbröd och vi har förstås lärt oss en hel massa annat också. Men jag ska inte tjata om allt från årets bloggar. Bläddra själva om ni vill 🙂

Omställning och föreställning
En omställning är det. Men vi var beredda på det. Det blev bara andra omställningar än vi förväntat oss.
Vi tänkte att…
… Elin skulle ha svårt att få jobb
… jag kunde jobba på distans
… telefonnätet skulle fungera
… den lilla byn skulle vara socialt jobbig och intolerant
… sjukvården skulle vara totalt värdelös
… man kunde anlita hantverkare
… man kunde köpa det man behövde av lokala handlare
… bygden skulle vara kulturellt torftig och ospännande
Det stämde inte.
Men det blev i alla fall lugnare att bo här.

Det var vårt 2012.

Fler år i Skog och Mark!

Stanley Almvqist
ingen nomad längre